19 september 2017

#498. Warmlands tanke…


Nils Warmland twittrade på dagen för kyrkovalet. Nils Warmland är inte vem som helst. Warmland är administrativ chef för kyrkomötet på kyrkokansliets rättsavdelning. En chef och tjänsteman med viktiga uppgifter i relation till Svenska kyrkans demokratiska ordning.

En högt uppsatt tjänsteman med ansvar för den kyrkliga demokratins upprätthållande föreslår att kyrkans medlemmar ska avstå från att rösta i valet till lokala församlingars kyrkofullmäktige och till kyrkans stift "om man inte orkar." Menar Warmland att demokratin i kyrkans församlingar och stift är irrelevant och något som man inte behöver bry sig om?

Hur förhåller det sig till lagen om Svenska kyrkan och till kyrkoordningen? Vare sig lagen om Svenska kyrkan eller kyrkoordningen tar upp Svenska kyrkans nationella nivå som annat än underordnad församlingar och stift. ”Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.” (Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan § 1 och Kyrkoordningen 10 kap. §1)

En chef på kyrkokansliet med ansvar för Svenska kyrkans demokratiska ordning menar att kyrkans nationella nivå är "viktigast" och underminerar demokratin i Svenska kyrkans primära enheter – församlingarna. ”Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan.” (Kyrkoordningen, inledning Andra avdelningen: Församlingarna)

Vad säger det om den ecklesiologi som råder i Kyrkans hus?

18 september 2017

#497. Ökenvandringen fortsätter…

Det tar inte fyrtio år att gå från Egypten till Israel. Men Guds folk behövde fyrtio år på sig. Fyrtio år är en generation. Den institutionaliserade fångenskapens generation – de som knorrade och längtade tillbaka till fångenskapens välfyllda köttgrytor – behövde bokstavligen dö ut innan Guds folk var redo att bygga något nytt. Det behövde ta fyrtio år.

Svenska kyrkan är på ökenvandring. På väg från statskyrkosystemets institutionaliserade fångenskap till ett nytt land där en ny kyrka ska byggas. Det kommer att ta fyrtio år. Den politiska statskyrkans generation knorrar och längtar tillbaka till fångenskapens välfyllda köttgrytor. Statskyrkans partipolitiskt institutionaliserade generation behöver bokstavligen dö ut innan Svenska kyrkan kan bygga och bli en ny kyrka i ett nytt land. Det är tjugotre år kvar.

I ljuset av resultatet i kyrkovalet är det bara att packa ihop tabernaklet, ta nya tag och kämpa på. Vi som är övertygade om att Fadern och Sonen och Anden är den Gud som den kristna kyrkan vittnar om behöver hjälpas åt så att vi håller ögonen på eldslågan om natten och på molnstoden om dagen. Gud Fadern leder de sina rätt. Trots att politiska partier gör vad de kan för att vilseleda Guds folk tillbaka till statskyrkans politiskt institutionaliserade fångenskap.

Oavsett vad de vilseledda själva tror så hör politiska partier inte Kyrkans framtid till.

14 september 2017

#496. Inför kyrkovalet på söndag…

På söndag väljer Svenska kyrkans medlemmar vilka som ska vara med och styra kyrkan de närmaste fyra åren – på församlingsnivå, stiftsnivå och på nationell nivå. Det nuvarande valsystemet ger partipolitiska organisationer möjlighet att ta plats i kyrkans beslutande församlingar. Det har bland annat resulterat i att de politiska partierna Socialdemokraterna (S) och Sverigedemokraterna (SD) har gjort Svenska kyrkan till en arena för partipolitisk konflikt.

Inför kyrkovalet har S skapat ett falskt men medialt gångbart narrativ som utmålar kyrkovalet som ett val mellan S och SD. Det är ett påhittat partipolitiskt narrativ som SD bejakar och förstärker i sin kommunikation. Men skiljelinjen i Svenska kyrkan går inte där. Kyrkovalet 2017 står inte mellan S och SD.

Kyrkovalet verkliga val står mellan de som vill att Svenska kyrkan ska vara en partipolitiskt styrd organisation och de som vill att Svenska kyrkan ska vara en kristen kyrka styrd av sina engagerade medlemmar. Den som tar sitt medlemskap i kyrkan på allvar ser till att nyttja sin rösträtt i kyrkovalet på söndag. Den som vill Svenska kyrkan väl röstar inte på något av de politiska partierna utan röstar frimodigt på någon partipolitiskt obunden nomineringsgrupp. Alternativt personröstar med kryss på kloka personer som man har förtroende för oavsett vilken nomineringsgrupp de tillhör.

Gå och rösta i kyrkovalet på söndag och hjälp till att så långt det är möjligt begränsa de politiska partiernas inflytande. Politiska partier hör inte hemma i Svenska kyrkan.

10 september 2017

#495. Trettonde söndagen efter Trefaldighet…

Jesus sade: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matteus 7:12)
Jesus predikade för folkskarorna på det där berget någonstans i Galileen. De som var där skulle senare minnas den stunden som hans bergspredikan. Han predikade om mycket som har med våra relationer till varandra att göra. Etik och moral skulle kanske någon kalla det. Han predikade om sådant som har med vår relation till Gud och Guds relation till oss att göra. Teologi kanske någon skulle kalla det. Han hade just predikat om att Gud aldrig sviker och om att Gud låter den som söker finna. För den som bultar på dörren ska dörren öppnas. Den som ber ska få det som behövs. Gud Fadern ska inte svika sitt folk.

Sedan sade han: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” De där orden känner vi alla igen. Ibland kallas de för ”den gyllene regeln.” Ganska ofta används de där orden som någon form av sammanfattning av religiösa uppfattningar i allmänhet och av kristen tro i synnerhet. För den som tror att det är så – att just de där orden från Jesus är någon form av gyllene söndagsord som på något sätt sammanfattar allt vad kristen tro handlar om vill jag berätta en kort men sann historia. Den handlar om Karl Barth.

Efter en gudstjänst i en församlingskyrka där Karl Barth hade predikat en söndag möttes han vid dörren av en man som hälsade honom med följande ord: ”Professor Barth, tack för din predikan. Jag är astronom, vet du, och såvitt jag förstår så kan hela kristendomen sammanfattas med orden ’gör mot andra såsom du önskar att andra ska göra mot dig.’” Barth svarade: ”Ja, jag är bara en ödmjuk teolog, och såvitt jag förstår så kan allt som har med astronomi att göra sammanfattas med orden ’Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är.’” Innehållet i kristen tro kan förstås inte reduceras till banaliserad moral.

När Jesus säger ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” så finns det ingenting som är gyllene i det han säger. Att göra de orden till någon form av gyllene och sammanfattande regel som på något sätt ska vara den kristna trons kärna är att helt ha missförstått vad Jesus vill sagt. För ”det är vad lagen och profeterna säger.” Lagen är inte den kristna trons gyllene kärna. Profeterna förkunnade lagens dom över folket som inte förmådde att uppfylla lagens krav. Sanningen är ju den att den som gör orden ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” till ett gyllene rättesnöre för livet har ställt sig själv inför en omöjlig uppgift. Det är just vad lagen gör – ställer oss inför vår otillräcklighet och inför våra tillkortakommanden.

Det är ju bara att tänka efter ett kort ögonblick så förstår man hur omöjligt det är att följa en sådan lag. Var och en kan ju fundera själv på allt som man har önskat eller önskar att andra skulle ha gjort eller göra för en själv. Alla önskningar som man genom åren har velat att andra skulle ha uppfyllt. Alla tjänster man velat ha, all åtrå man har upplevt, all längtan och saknad, alla förhoppningar och drömmar. Alla brister som skulle ha lagats. Allt det där som man har burit inom sig genom åren och önskat att någon annan skulle ha tagit hand om. Sedan kan man börja fundera på hur mycket av allt det där man själv skulle ha varit beredd och villig att uppfylla och göra för någon annan. Den "gyllene regelns" omöjlighet bör framträda med all önskvärd tydlighet för den som ärligt rannsakar sig själv.

”Gå in genom den trånga porten” sade Jesus efter att han talat om lagens och profeternas "gyllene regel." "Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.” Den vida vägen är att reducera innehållet i kristen tro till den ”gyllene regelns” lag. Den breda vägen till fördärvet är uppfattningen att kristen tro på Jesus Kristus som världens frälsare kan kokas ner och reduceras till sådan banal moralism.

Den trånga porten är insikten om att lagen leder oss fram till vår egen förmågas omöjlighet. Den smala vägen som leder till livet är den kristna tro som förstår och lever på att den uppståndne och levande Jesus tar vid där vår egen förmåga tar slut. Det är bara Jesus som förmår att göra allt för oss och för alla andra. Ingen annan. Bara Jesus. Den kristna trons gyllene kärna är insikten om att Jesus är det enda vi har att verkligen lita på när det gäller livet. Den kristna trons evangelium är budskapet om att detta enda är allt vi behöver.

9 september 2017

#494. Ärkebiskop Antje Jackelén (S)…

”Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.” 
En ledarsida är platsen där en tidning driver sin (parti)politiska linje. Ärkebiskop Antje Jackelén har låtit skriva en opinionsbildande text på Aftonbladets ledarsida genom en ”intervju” av ledarskribenten Anders Lindberg. Hur olämpligt det är passerar utanför alla skalor och gränser. Om intervjun hade publicerats på nyhetsplats, som text under kulturdelen eller om ärkebiskopen hade skrivit en debattartikel hade det varit en annan sak. Men ledarsidan är platsen för partipolitiska ställningstaganden. Aftonbladets partipolitiska linje är socialdemokratisk och vår kyrkas ärkebiskop har nu gjort sig till en del av den linjen. Det är djupt problematiskt.

Veckan innan kyrkovalet gör alltså ärkebiskopen ett otvetydigt partipolitiskt ställningstagande för Socialdemokraterna genom att låna sin röst till Aftonbladets ledarsida. Antje Jackelén bemödar sig inte ens med att försöka upprätthålla en illusion om att ärkebiskopens ämbete står fritt från partipolitiska lojaliteter. Antingen har det skett av aningslöshet eller så var det en medveten strategi. I det första fallet är vår ärkebiskop inkompetent, i det andra är hon olämplig som bärare av ärkebiskopens ämbete. Oavsett vilket så eroderas förtroendet för vår kyrkas ärkebiskop ännu lite till, om det nu fortfarande finns något förtroende kvar.

Det finns ingen tid som det är mer deprimerande att vara präst i Svenska kyrkan än månaden innan kyrkovalet. Det är tiden då det med förtvivlad tydlighet framgår att vår kyrka är partipolitiskt genomkorrumperad till ruttenhetens gräns. Hela vägen upp till kyrkans biskopar. Antje Jackelén och Eva Brunne är de tydligast lysande exemplen men inte de enda. Partipolitiker av alla kulörer på alla nivåer tävlar i floskel-SM för att få mandat att bestämma över vår kyrka. Sällan eller aldrig hörs något om att kyrkan är Kristi kropp eller om att Jesus är kyrkans Herre. Alltihop är djupt deprimerande för en vanlig församlingspräst.

Gå och rösta i kyrkovalet. Använd din röst för att så långt det är möjligt hjälpa till att begränsa politiska partiers inflytande i vår kyrka. Rösta frimodigt på partipolitiskt obundna nomineringsgrupper. Då bidrar du också till att nästa generation biskopar kanske kan få bli sådana som faktiskt verkar för den kristna kyrkans väl och ve i första hand.

16 augusti 2017

#493. An open letter…

An open letter to Isaac Bachman, Ambassador of Israel.


Mr Ambassador,

I write this to you without having any official authority in the Church of Sweden. I am but an ordinary parish-priest without affiliation to any of the parties that make up our church´s ruling bodies. These words are my own and I do not claim to speak for anyone but myself.

Nevertheless, I am dismayed at the way that people with authority and influence in our church have behaved and spoken in relationship to Israel lately. The, by now, infamous proclamation by the socialdemocrat Anna-Karin Hammar – that the Israeli delegation´s participation in Stockholm Pride was a matter of ”pinkwashing” – was only the latest incident that have brought shame upon our church. The mentioned Anna-Karin Hammar has for a long time used her position in the church to agitate against Israel and to peddle the goods of the antisemitic BDS-movement. But, Anna-Karin Hammar´s anti-Israeli opinions and activism are not, by any means, legitimate representatives of our church.

Further injury has been caused by the fact that our bishops apparently neither can nor want to distance themselves from the BDS-movement. The response from bishop Fredrik Modéus to a question put by Annika Borg and Johanna Andersson in Kyrkans Tidning illustrates the problem. It isn’t ethically good enough by a bishop to only cling to documents and statements by non-clergy civil servants in our church when addressing questions of antisemitic activism. A clear statement against it is necessary. There seems to be good reasons to question the ethical and moral stature of our church´s leadership in relation to Israel.

Our leaders´ inability to distance themselves from the antisemitic sentiments of the BDS-movement and the fact that a prominent member of the upper echelons of our church has charged Israel with the clearly antisemitic ideas of ”pinkwashing” is nothing but a monumental disgrace and embarrassment to our church. As an ordinary parish-priest I would like to extend my sincere and deep apologies to you and to the people of Israel for our leaders´ lack of moral and ethical integrity regarding these questions.

I am, together with many here in Sweden, aware that there are numerous and complex problems that need to be solved in Israel´s part of the world. People of good will are dearly needed. Please know that there are people of good will here – in Sweden and in our church – that stand by the Jewish people and the State of Israel.

With regards and best wishes for Israel´s and your wellbeing when you now leave Sweden for other duties.

Sincerely

Patrik Pettersson

10 augusti 2017

#492. Nej SD…

Aron Emilsson från Sverigedemokraternas (SD) skrev en debattartikel i tidningen Dagen där han argumenterar för SD inför kyrkovalet. Helt enligt den rådande diskursen positionerar han SD som alternativ och huvudmotståndare till Socialdemokraterna (S).

Jag har tidigare försökt formulera tre principiella argument mot att partiet SD ska ha inflytande i Svenska kyrkans beslutande organ – nationalismen, främlingsfientligheten och antisemitismen. SDs ideologiska bas är en osund form av nationalism. Idéer om att det har funnits och därför ska finnas ett Sverige och svenskar som är definierbara med oföränderliga etniska, kulturella och sociala koder. För att särskilja ”oss” från andra, för att sortera ut ”dem” från ”oss.” SD har vuxit fram ur främlingsfientliga och rasistiska rörelser. Fientligheten mot främlingar ligger som en röd tråd i partiets historia och i partiets politik. Antisemitismen verkar vara en integrerad del av SDs tankegods. Antisemitism – hur den än kommer till uttryck – är per definition absolut oförenligt med den kristna kyrkan och hör inte hemma i Svenska kyrkan över huvud taget.

Aron Emilssons debattartikel ger fler argument mot SD som en legitim del av Svenska kyrkans beslutande organ.

Emilsson skriver att SD inte har ”som mål att låta sekulära partipolitiska dogmer styra kyrkans verksamhet, eller kullkasta kyrkans lära.” Emilsson skjuter sin egen idé i sank i meningen efter där han menar att SD vill utgå från en ”socialkonservativ och teologisk grund” ”för att förvalta en i grunden god samhällsinstitution”. ”Socialkonservatism” är inget annat än ännu en uppsättning partipolitiska dogmer – som inte under några omständigheter kan ligga till grund för den kristna kyrkan. Dessutom, den kristna kyrkan som ”en i grunden god samhällsinstitution”? Förutom att den kristna kyrkan i grunden inte är en samhällsinstitution utan en teologiskt definierad storhet, vad menas med ”en i grunden god”? Finns det något i den nuvarande kristna kyrkan i Sverige som gör den annat än god, enligt Emilsson?

SD vill alltså bara byta ut det politiskt färgade innehållet i Svenska kyrkans styrsystem med ett innehåll som har en annan politisk färg. Man verkar dessutom helt ha missuppfattat Svenska kyrkan för att vara något annat än en kristen kyrka i Sverige.

I den andra delen av debattartikeln argumenterar Emilsson för att Svenska kyrkan ska vara en röst som talar om att det som en gång har varit i Sverige ska förbli. Som om oföränderlig samhällelig konservatism vore den kristna kyrkans väsen, ärende och uppgift. Men den kristna kyrkans uppgift är inte att legitimera ett statiskt och oföränderligt samhälle. Den kristna kyrkans traditioner och kunskap om det som har varit är grunden vi står på för att trygga leva med och i den tid som förändras. Kyrkans tro, lära och traditioner är inte konserveringsmedel, de är livsmedel på vår gemensamma resa genom det föränderliga livet. Den kristna kyrkans blick är inte riktad bakåt mot det som har varit. Blicken är riktad mot det som ska bli men ännu inte är, mot den ständigt förändrade framtiden. Så, nej SD. Svenska kyrkan är inte konserveringsmedlet i ett oföränderligt samhälle som drömmer om fornstora dagars återkomst.

Minst av allt är den kristna kyrkan i Sverige någon form av plattform för ”svenskhet”. Den kristna kyrkan är global och universell och Svenska kyrkan är en liten del av den världsvida kyrkan. Att som SD försöka frammana en bild av Svenska kyrkan som i första hand ”svensk” är en fundamental missuppfattning av vad Svenska kyrkan som kristen kyrka är för något. En missuppfattning som är så grundläggande att den ensam diskvalificerar SD från legitim delaktighet i Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Det är för övrigt talande och belysande att Aron Emilsson inte nämner Jesus över huvud taget i sin debattartikel.

De politiska partierna SD och S förgiftar Svenska kyrkans inre liv genom att göra kyrkovalet till en arena för partipolitisk kamp. Den som vill Svenska kyrkan väl gör gott i att frimodigt rösta på partipolitisk obundna nomineringsgrupper, för att så långt som möjligt minimera partipolitiska organisationers inflytande. Partipolitik hör inte hemma i Svenska kyrkan.

8 augusti 2017

#491. Händelserik sommar…

Tre händelser i sommar väcker frågor om vår Svenska kyrkan.

Antje Jackelén hade livvaktsskydd under Almedalsveckan. Av uppenbara skäl ska en sådan åtgärd omges av diskretion. Men det föranleder frågor som av lika uppenbara skäl är angelägna för alla oss andra som också är anställda eller på annat sätt är engagerade i Svenska kyrkan. Finns det en hotbild riktad mot hela eller andra delar av Svenska kyrkan? Varifrån kommer i så fall ett sådant hot? Är det ett religiöst betingat hot? Är det ett politiskt betingat hot? Det är uppriktiga frågor. Jag hade ansvar för en öppen församlingsverksamhet under hela juli i ett sammanhang där många människor rör sig. Fanns det ett hot mot oss? Finns det ett hot mot oss som är präster i vår kyrka? Om vår kyrkas ärkebiskop är utsatt för ett hot som gör livvaktsskydd nödvändigt blir ju frågan – kan vi som är kyrkans präster röra oss fritt utan risk? Vår ärkebiskop berömmer sig för sitt ledarskap och sin kommunikationsförmåga. Men vad kommunicerar ledarskapet när det omger sig med livvakter?

Almedalen gav mer att fundera på. Vänsterpolitiska aktivister använde Svenska kyrkan som plattform för att torgföra BDS-rörelsens antisemitiska tankegods. Anförda av socialdemokraten Anna-Karin Hammar använde BDS-förespråkare Svenska kyrkan som plattform för seminarier i kyrkorna i Visby. Med det gjordes Svenska kyrkan till representant för den Israel-fientlighet och antisemistism som ligger till grund för BDS-rörelsen. Det är mycket illa att antisemitismen och fientligheten mot judar åter tar plats i vårt samhälle. Antisemitismen är en hatets och ondskans hydra. Det är alarmerande att vänsterpolitiska aktivister använder Svenska kyrkan som plattform för att bidra till den antisemitiska hydrans fortlevnad. Almedalen 2017 var veckan då högerpolitiskt extrema antisemiter marscherade på Visbys gator och vänsterpolitiska aktivister framförde antisemitiskt tankegods i mikrofoner i Visbys kyrkor.

Det visade sig i början av sommaren att politiker och tjänstemän i regeringen hade köpt upp en IT-lösning för Transportstyrelsen och samtidigt sålt ut skyddsvärd information om vitala delar av vårt samhälle till främmande makter. Av vad som har framkommit i media står det klart att den socialdemokratiskt ledda regeringens hantering av upphandlingen är under all kritik. Det blåste upp till medial storm mot statsminister Stefan Löfven om saken.

När den socialdemokratiska mediala motoffensiven började var det tydligt för den som har ögon att se med att det narrativ som skulle etableras var att statsminister Stefan Löfven var ansvarsfull och ansvarstagande – just det som han inte har varit. Mediala kanaler fylldes av socialdemokrater som upprepade att Stefan Lövfen var ansvarstagande. Det var i det sammanhanget som biskop Eva Brunne twittrade. I enlighet med partiets mediala strategi twittrade hon att Löfven var ansvarstagande. Det kunde inte ha varit tydligare att Eva Brunne, med mitra, kräkla, och ämbete, twittrande gick det socialdemokratiska partiets ärende. När Eva Brunne efter kritik försökte sig på lite skademinimering genom att hävda att hon hade skrivit så oavsett vem som var statsmininster blev det lite löjligt. Det är bättre att stå för sina åsikter än att låtsas som att de inte finns.

En ärkebiskop med livvakter, vänsterpolitiskt betingad antisemitisk aktivism i kyrkan och en biskop som går det socialdemokratiska partiets ärende. Tre saker som lever kvar från sommaren som har gått.

Om du är medlem i Svenska kyrkan så kan du vara med och förändra genom att rösta i kyrkovalet i september. En del av de förtroendevalda som väljs kommer att vara med och påverka vad Svenska kyrkan ska ägna sig åt i Almedalen kommande år. En del av dem kommer att vara med och välja framtidens biskopar och vår kyrkas nästa ärkebiskop. Med din röst kan du vara med och påverka så att Svenska kyrkans ledarskap kanske kan få se annorlunda ut framöver. Kanske kan de blivande minnena av vad Svenska kyrkans ledare kommer att ägna sig åt kommande somrar då också se lite annorlunda ut.

Helena Edlund: Vill Svenska kyrkan ha några medlemmar kvar?

2 juli 2017

#490. Tredje söndagen efter Trefaldighet…

Jesus sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ‘Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ‘Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ‘Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ‘Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började. Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ‘Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ‘Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ‘Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’” (Lukas 15:11–32)
Jesus liknelser handlar om Guds rike. Riket där Guds rättfärdighet och Guds rättvisa råder. Guds rike är Guds fullbordade framtid och är den plats i tiden där den uppståndne och levande Jesus Kristus från Nasaret befinner sig. Det är därifrån – från Guds fullbordade framtid – som Jesus uppenbarar sig för oss och för alla andra här i vår tid. Guds avsikt med människan, mänskligheten och skapelsen finns där, i Guds fullbordade framtid. Guds rike fullbordades en gång för alla i, med och genom Jesus uppståndelse från döden. Den tiden finns redan och samtidigt har den ännu inte blivit till. Guds rike är och ska bli. Hur talar man om något som redan är men som samtidigt är något som ska bli? Jesus talade med liknelser. Till exempel – liknelsen om den förlorade sonen.

En liknelse är inte en metafor. En liknelse är en analogi och en analogi jämför något med något annat för att förklara detta första något. Varje liknelse som Jesus använder sig av har prefixet ”Guds rike är som…” och sedan följer en jämförelse som ska förklara något om detta Guds rike. I liknelsen om den förlorade sonen är det med Guds rike som med den förlåtande fadern. Alltså, i Guds rike är det som när en fader förlåter sin odåga till son. Liknelsens poäng är förlåtelsen. I Guds rike finns förlåtelse att få för varje odåga som har gjort något dumt och som ansvarslöst har försnillat sitt arv. I Guds rike ställer man till med fest varje gång när någon som har varit förlorad återvänder och blir återfunnen.

Liknelsen om den förlorade sonen är inte så svår att förstå. Men det finns något viktigt i och med Jesus liknelser som ofta går oss förbi. Det är liknelsernas vardaglighet. När Jesus försöker förklara något om Guds rike då drar han inga långa obegripliga berättelser om fjärran länder och okända stränder. Han jämför aldrig Guds rike med något okänt eller obegripligt. Tvärtom. Jesus liknelser jämför Guds rike med de mest vardagliga ting och företeelser. Sådant som vi kan se runt omkring oss nästan varje dag. I liknelsen om den förlorade sonen liknas förlåtelsens möjlighet i Guds rike vid en pappa som förlåter sin odåga till son. Det är en högst begriplig liknelse. Att förlåta barn när barnet ber om förlåtelse för sina misstag är något som föräldrar gör varje dag. Guds rikes förlåtelse är inte svårare, konstigare eller mer märkvärdig än den vardagliga förlåtelsen som finns mellan föräldrar och barn.

Att Jesus använder vardagliga ting och företeelser i sina liknelser om Guds rike säger oss något viktigt om Guds rike som sådant. Med liknelserna säger Jesus att Guds rike är som den vardag och verklighet som vi står och går i redan nu. Guds rike finns med andra ord mitt framför näsan på oss alla. Tillsammans med alla andra människor och hela skapelsen är vi fullständigt omringade av och inneslutna i Guds rike. Guds fullbordade framtid är aldrig mer än ett andetag bort. Jesus jämför vardagligheter med Guds rike därför att Guds rike finns och är i det vardagliga. När Jesus talar i liknelser om Guds rike talar han om den här världen och om den här verkligheten. Inte om en föreställd verklighet någon annanstans. Det finns ingen annan verklighet och ingen annan plats för Guds rike än den vi står och går i här och nu.

Guds rike är beslöjat bakom en tunn hinna av vardaglighet. Det händer att Jesus låter sig uppenbaras och avslöjas i det som till synes är något vardagligt och alldeles vanligt. När en sådan uppenbarelse drabbar då förändras allt. Då väcks den kristna tron till liv och allt som finns får en ny lyster. I ljuset av kristen tro blir det Guds rike Jesus talar om med liknelser både synligt och tydligt. När vi ser på världen med den kristna trons ögon framträder fragment av Guds rike i allt som ärGuds rike är bara ett ögonblick och ett andetag bort. Varken förlåtelsens möjlighet eller Jesus själv är långt borta. Förlåtelsen är verklig, sann och inom räckhåll för alla. Jesus själv är inte längre bort än att vi faktiskt och alldeles på riktigt berörs av honom i nattvardens bröd och vin. Tro och lita på att det är sant.