27 augusti 2012

#12. Bonhoeffer...

"Denna kärlek delar inte upp fienderna i olika grupper – förutom det att den inser, att ju mer fientlig fienden är, desto mer behöver han min kärlek. Vare sig det är en politisk eller religiös fiende så har han samma odelade kärlek att vänta från den som följer Jesus. Och denna kärlek känner inte heller till några begränsningar inom mitt eget liv – t.ex. mellan mig som privatperson eller offentlig person. I båda fallen kan jag bara vara den jag är, eller också är jag det inte överhuvudtaget – nämligen en Kristi efterföljare. Och vad gör nu den här kärleken? Jesus säger: den välsignar, den gör gott, den ber, utan att ställa villkor, utan anseende till personen." (Bonhoeffer s. 112)
Bonhoeffer används gärna när politik ska göras till kyrkans huvudämne. Hans livsöde lyfts då fram som ett inspirerande exempel på kyrkans politiska kamp, inte minst mot högerextremismen. De politiska orkanerna drog då fram över Europa. Ryska revolutionen, första världskriget och andra världskriget drog med sig förödelse och död i ofattbara mängder. Mitt i allt stod Dietrich med en helt annan idé om kristendom och kyrka än nutida Bonhoeffer-romantiker ibland vill påskina. En stark kristen identitet och medvetenhet var viktig samt att kyrkan fick inte göra sig till ett politiskt redskap.

Det är skillnad mellan att vara en teologisk politiker och att vara en politisk teolog. En politiker med teologiska uppfattningar låter sin politik färgas av teologiska frågor, men politiken är den normerande utgångspunkten. En teolog med politiska uppfattningar låter sina politiska tankar växa fram ur teologiska frågor, teologins verklighet är den normerande utgångspunkten. Dietrich var mer av det senare men ändå inte helt. Hans kamp var i första hand inte en kamp mot den politiska högerextremismen. I första hand kämpade han för kristen medvetenhet och för kyrkans politiska självständighet.

Det är skillnad mellan att låta sig inspireras av Dietrich och att försöka göra som Dietrich. Precis som Luther kan Bonhoeffer användas som inspiration. Båda två används inte sällan för att legitimera den kyrkliga världsligheten, gärna i form av politiska ställningstaganden. Men att försöka göra som Martin och Dietrich leder någon helt annanstans. Att följa deras exempel, att försöka göra som de gjorde, är att försöka leva i efterföljelsen av den uppståndne och levande Jesus Kristus. Varken mer eller mindre. En stark kristen identitet och medvetenhet tillsammans med kyrkans självständighet är konsekvensen.

  • Bonhoeffer, Dietrich, 1995: Efterföljelse. Borås: Verbum Förlag

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar