"Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt." (Efesierbrevet 4:2b-6)
Paulus uppmaning till församlingen i Efesos berättar tre saker för oss. Det första är att våra tillkortakommanden som Kyrkans gemenskap idag är påtagliga och tydliga. Tvärtemot vad man gärna vill hoppas och tro är den kyrkliga organisationen ofta allt annat än fördragsam, fylld av tålamod och kärlek. Den andliga enheten tycks ofta vara satt på undantag till förmån för den politiska enheten och friden som ett förenande band verkar vara en lika vacker som omöjlig tanke. Och i religionsdialogens namn läggs inte sällan värdet av vår kristna Gud, vår kristna tro och vårt kristna dop på hyllan p.g.a. någon missriktad välvilja.
Det andra är att den kyrkliga gemenskapens tillkortakommanden inte är något nytt. Det fanns säkert goda anledningar till att Paulus kände sig manad att skriva sina uppmaninger till Efesos. De hade väl inte heller särskilt mycket tålamod med varandra. Att friden var det band som skulle upprätthålla den andliga enheten berättar väl att man bråkade för att man inte höll med varandra i de andliga frågorna. Att Paulus behöver påpeka att det finns en Gud, en tro och ett dop som är öppet för och som gäller för alla vittnar väl om att det redan då fanns delade meningar. Det fanns anledning för Paulus att säga något om det.
Det tredje är att det är att den kyrkliga gemenskapen, trots sina tillkortakommanden, är möjlig. Det är faktiskt möjligt för oss att försöka ha lite större tålamod med varandra, att försöka ha lite större fördragsamhet med våra olikheter. Ibland behöver vi påminna oss om att olikheter inte alltid betyder felaktigheter. Det är möjligt för vår kyrka att vara Kyrkan, men det kräver att vi tar Kyrkans anspråk och vår kristna identitet på allvar. I ljuset av det behöver kyrkan framför allt lägga ifrån sig ängsligheten och den konstiga uppfattningen om att en tydligt kristen identitet på något sätt är murbyggande eller exkluderande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar