"I stället växer religionen som politisk kraft oändligt mycket starkare och mer aggressivt än den sårbara demokratin. Även längtan efter demokrati i Nordafrika växlas snabbt över i religiös dominans. Mänskliga rättigheter tillhör de mjuka värdena, svåra att tillvarata på en världsscen där Guds ord gäller. Religionen slår utan vidare ut de mänskliga rättigheterna." (Maria Schottenius, DN 2012-10-29)
För några år sedan satt jag och pratade med en muslimsk vän om religioners roller i olika delar av världen. Jag minns inte exakt våra ord men vi kom in på Islams växande och spridning. Islam växer framför allt i de fattigare och mer utsatta delarna av världen och min vän gav mig en tanke om det. En tanke som Maria Schottenius krönika i dagens DN påminde mig om. Kanske kan den tanken nyansera förståelsen för religioners förhållande till samhällen i allmänhet och för Islams utbredning i norra delarna av Afrika i synnerhet. Det handlar om hur samhällsordningar konstrueras. Min vän menade att det finns en sak som vi här i Sverige sällan eller aldrig förstår. Det är att det är vi som är undantaget i världen.
Vår samhällskonstruktion är oerhört komplex. Vi betalar skatter som finansierar en hyfsat välfungerande statsapparat, vi följer trafikregler och de flesta andra lagar utan att tänka på att vi gör det, vi relaterar till varandra omedvetna om hela det stora kluster av skrivna och oskrivna regler som normerar våra beteenden. Vårt samhälle håller i stort sett ihop vad det gäller lag och rättskipning. Vi tar åsikts- och yttrandefrihet för självklar och given. Vi har en oerhört komplicerad ideologisk överbyggnad – definierad av och i nationalstatens form – som reglerar och normerar våra beteenden utan att vi tänker på det.
Men om man tar sig en titt ut över världen så lever en absolut majoritet av världens befolkning under helt andra omständigheter än vi gör här i norra Europa. De allra flesta samhällen i världen är betydligt lösare konstruerade vad det gäller en central, reglerande och sammanhållande struktur. En stor del av världens befolkning lever i samhällen som till stora delar saknar en sådan gemensam ordning. Det är där religionen kommer in som en stabiliserande och förenande faktor.
Ett religiöst tankesystem behöver inte någon yttre legitimering i form av demokratiska val eller nedärvda institutioner utan kan aktiveras oberoende av dessa. Religiösa tankesystem kan alltså gå in och utan att fråga om lov skapa struktur och ordning i samhällen där en tillräckligt stabil sådan saknas. Så det finns fog för Marias tes att religion har en tendens att ta över konstruktionen av ett samhälles struktur där samhällsordningen är porös eller obefintligt. Det kan onekligen anses vara ett problem, särskilt för oss från norra Europa som "vet" att demokrati är det mest legitima sättet att organisera ett samhälle. Men där ingen sådan struktur finns är det vi uppfattar som ett problem kanske den mest tillgängliga formen för att skapa ordning i samhällsstrukturen.
Religion och demokrati utesluter inte varandra. De kan leva sida vid sida. Men, den historiska erfarenheten visar att för att demokratin ska stå stadigt och för att religioner ska ha frihet att verka så behöver statsapparaten vara sekulärt definierad. Det är i västvärldens sekulärt definierade demokratier som demokratin står stadigast och där religionsfriheten är som störst. USA och Sverige är två bra exempel. Så, både för demokratins skull och för religionsutövningens skull verkar den sekulära staten vara det mest fruktbara sättet att konstruera ett samhälle. Den sekulära staten kan också garantera rätten att stå utanför religionsutövning. Det finns med andra ord goda skäl att stödja den sekulära staten som grund för samhällets ordning, båda här hemma och i andra delar av världen. Samtidigt är det förstås viktigt att minnas att förutsättningarna för samhällskonstruktion är olika runt om i världen – och att det är vi här i Sverige och i norra Europa som är undantaget.
Edit 1/11: Hasse Boström ger i Dagen ett annat perspektiv på Maria Schottenius krönika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar