15 december 2012

#48. Tredje söndagen i Advent...

"Profetorden bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud." (2 Petrusbrevet 1:19-21)
"A prophet is, in all things, precisely the opposite of that which most people expect from a pastor these days and of that which most pastors have really been... Of a pastor people think: he is our employee. We have chosen him and we pay him and therefore it is the first responsibility of his office to strive to get along with everyone, to be nice to everyone and to give offence to no one. The prophet is the employee of God. For him, it is a matter of indifference what people think of him and what they do to him. He cannot be comfortable with those to whom he is sent. He knows that if he does his duty they will be shocked by him and indignant. Of a pastor, people expect above all the he preserve and care for the old customs... The prophet is the representative of the unaccustomed... he says: Either—Or!" (Barth, 1913)
Kyrkans profetiska röst är inte kyrkans diakonala arbete, som ofta påstås. Den profetiska rösten är inte politisk tillämpning av kyrkliga "värderingar", som ibland påstås. Kyrkans profetiska röst är inte riktad utåt, från kyrkan. Den profetiska rösten är riktad inåt, mot och till kyrkan. Den profetiska rösten är den röst som driven av Guds heliga Ande ifrågasätter kyrkan själv. Den profetiska rösten utmanar kyrkan att på nytt ta ut riktningen i sitt blivande. Den profetiska rösten vill korrigera kyrkans riktning, så att kyrkan och kyrkans folk i sitt blivande är riktade mot Gud i första hand. Det var uppgiften som Johannes och den gamla tidens profeter hade. Någon annan form av profetisk röst finns inte.

Guds tilltal till kyrkan, med den profetiska rösten, är vår gemensamma angelägenhet. Samtidigt som den profetiska rösten är en röst i singular behöver den tas emot av röster i plural. Som i gamla tider tar kyrkan inte emot den profetiska rösten med glädje. Därför att profetens röst utmanar kyrkan till självrannsakan och uppmanar kyrkan till förändring av riktningen i det som kyrkan ägnar sig åt. Det tas inte emot med glädje därför att vi ofta är upptagna med annat som vi tycker är viktigt – saker, ting och verksamheter som är viktiga i sig själva och för kyrkans struktur. Mycket av det vi ägnar oss åt riktar oss inte mot Gud. Inte sällan präglas det vi gör av en antropocentrisk narcissism, människan själv och "det mänskliga" är både utgångspunkt och mål. En sådan kyrka har gått vilse i sig själv.

Den profetiska rösten blir då provocerande, eftersom den rösten manar oss till omvändelse. Den profetiska rösten uppmanar oss att vända vår uppmärksamhet från oss själva för att istället inrikta oss mot Gud. Det vill kyrkan gärna slippa. Eftersom det skapar trygghet att vara fokuserad på sig själv och på det som är bekant. Det skapar osäkerhet och otrygghet att i stället vända sig mot den okända framtiden för att därifrån i öppenhet ta emot livet i den levande Kristus. Johannes Döparen pekade mot den okända framtiden när han pekade på Jesus med sina ord och sina gärningar. Han mötte starkt motstånd då. Samma starka motstånd som samtiden alltid har bemött den profetiska rösten med. Därför att den utmanar och uppmanar till omvändelse, precis som Johannes och profeterna före honom gjorde.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar