"När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: 'Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.'" (Matteus 24:1-2)
Det borde stämma till viss eftertanke och självrannsakan. Med tanke på alla klickningar på "gilla-knappar", allt uttryckt och tyst medhåll, alla retweetar och alla påhejade personangrepp som följt i Seglora Smedjas kölvatten borde det finnas en och annan i kyrkeriet som har ett och annat att fundera på. Vad det gäller sitt agerande, sitt omdöme och sitt ansvar. Nu när den egentliga chefen för Seglora Smedja helt apropå lämnar sammanhanget och med det visar att det där med Smedjan egentligen inte var så viktigt. Alla stora ord var ganska tomma ord och med det framstår Seglora Smedja mest som ett tomt bländverk. Men det var många som hängde på och lät sig bländas.
Visst både får och kan man ändra sig om vad som är viktigt. Men ansvaret försvinner inte. I ljuset av allt som skrivits, sagts och gjorts i Seglora Smedjas namn sedan augusti 2011 räcker inte en kungamanöver, att vända blad för att sedan låtsas som om ingenting har hänt. Den polerade ytan på Dagens Seglora raderar inte historien. Angreppen på enskilda, smutskastningen, baktalandet och allt medhåll som uttryckts av de som hängt på har fortfarande hänt. Allt det där finns kvar. Vem tar ansvar för det?
Två av de negativa konsekvenser Seglora Smedjas framfart i den kyrkliga offentligheten sedan sommaren 2011 har haft är raserade förtroenden och förstörda trovärdigheter. Seglora Smedja har inte bara kostat en massa pengar. Det har kostat förtroenden och trovärdigheter också. Det tar tid att återskapa förtroenden och att återupprätta trovärdigheter som har gått sönder. Och det kräver mycket gemensam och ömsesidig välvilja. En förtroendeskapande början skulle kunna vara en omvärdering av stiftskollekten i Stockholm den 17 februari.
Och hur är det med de kyrkliga kompisgängens lojaliteter? Kan man inte förvänta sig att kyrkans ämbetsbärare ska ha förmågan att skilja mellan mitt och ditt – där ämbetet är kyrkans och inte mitt? Är det inte så att kyrkans ämbete inte kan, får eller ska användas för egen vinst eller i eget intresse? Det gäller väl i så fall även när intresset är politiskt? Jag fick lära mig att det är kyrkans ämbete, inte mitt eget, och att det är ett förtroendeuppdrag att förvalta kyrkans ämbete. Gäller inte det längre? Gäller något annat om ämbetet när det handlar om att försöka tillförskansa sig politisk makt? Vem har ändrat på det i så fall?
Och förresten, vems är makten och härligheten i kyrkan egentligen?
"Excelsis", tack för din kommentar, du ställer en bra fråga. Dessvärre kan den inte läggas ut då anonyma kommentarer inte publiceras.
SvaraRadera