"Hela den lag som jag i dag ger dig skall ni troget följa för att få leva och bli talrika och komma till det land som Herren med ed har lovat era fäder och ta det i besittning. Tänk på hela den väg som Herren, din Gud, har låtit dig vandra under dessa fyrtio år i öknen, för att tukta dig och sätta dig på prov, för att utröna om du är beredd att hålla hans bud eller inte. Han tuktade dig med hunger och lät dig äta manna, något som varken du själv eller dina fäder kände till. Han ville lära dig att människan inte lever bara av bröd utan av alla ord som utgår från Herren. På dessa fyrtio år blev dina kläder aldrig utslitna, och dina fötter svullnade inte. Besinna att Herren, din Gud, fostrar dig som en man fostrar sin son. Du skall hålla Herrens, din Guds, bud, så att du vandrar hans vägar och fruktar honom." (5 Mos 8:1-6)
Vår kyrka är en kyrka på vandring. Från statskyrkans fångenskap till något nytt som ska byggas i ett nytt land. Vår kyrka är på väg för att bli något än så länge okänt i ett än så länge okänt land. De gamla strukturerna från fångenskapen finns kvar. De sociala och politiska nätverken, de styrande organen och ledande gestalterna finns kvar. Det är bara tretton år sedan vår kyrka lämnade fångenskapens välfyllda köttgrytor. Många längtar tillbaka. Många vill fortfarande upprätthålla de strukturer och ordningar som inrättades av och genom fångenskapens villkor. Varianter på "det var kanske lite bättre förr". Men många andra längtar vidare, till en ny kyrka i ett nytt land. Till en en befriad kyrka.
Israeliternas vandring var nödvändigt lång. Det behövdes fyrtio år. Inte för att lämna fångenskapens land. Men det behövdes fyrtio år för att fångenskapen skulle släppa sitt grepp om folkets inre. För att de föreställningar om folkets identitet som skapades av fångenskapen skulle släppa taget om folkets föreställning om sig själva. Fyrtio år är en generation. Efter fyrtio år fanns inga kvar av dem som gjort fångenskapens identitet till sin. Efter fyrtio år fanns inget kvar i folkets inre som närde föreställningen att det var bättre förr. Efter fyrtio år längtade folket efter ett nytt land med nya möjligheter. Efter fyrtio var folkets inre och folkets självuppfattning riktade mot det som skulle bli. Istället för tillbaka till det som varit. Det behövdes fyrtio år för fångenskapens strukturer att släppa taget om folket. Det behövdes en generationsväxling innan folket var redo att bygga nytt i ett nytt land.
Vår kyrka är på vandring. Genom tiden. Det kommer att ta fyrtio år innan vår kyrka är redo att bygga nytt i ett nytt land. Många kommer att längta tillbaka till det som varit. Många kommer att längta till det som ska bli. Vi kommer att knorra och klaga. Vi kommer att tjafsa och bråka. Var ska vi någonstans? Vilken väg är vår väg? Är det där rätt väg? Hur ska vi ha det? Hur ska vem styra vad på vilket sätt? Lite, om ens något, skiljer oss från dem. Vi är samma folk i en annan tid. Och fortfarande ett folk på vandring.
Kyrkan har alltid varit på vandring. I vår tid och i vår kyrka är det kanske tydligare än på länge. Statskyrkans fångenskap ligger bakom oss och vi är på väg mot en okänd framtid. Mot en ny tid då något nytt ska byggas. Kan vara bra att minnas att det var Gud som befriade ur fångenskapen då. Att Gud försökte leda sitt bångstyriga folk till ett land fyllt av möjligheter då. Att det fortfarande är Gud som befriar och försöker leda oss fram i vårt nu.
Det var inte bättre förr. Kanske är det lite sämre nu. Förmodligen kommer det att bli ännu lite sämre innan det blir bättre. Men det kommer att bli bra.
Israeliternas vandring var nödvändigt lång. Det behövdes fyrtio år. Inte för att lämna fångenskapens land. Men det behövdes fyrtio år för att fångenskapen skulle släppa sitt grepp om folkets inre. För att de föreställningar om folkets identitet som skapades av fångenskapen skulle släppa taget om folkets föreställning om sig själva. Fyrtio år är en generation. Efter fyrtio år fanns inga kvar av dem som gjort fångenskapens identitet till sin. Efter fyrtio år fanns inget kvar i folkets inre som närde föreställningen att det var bättre förr. Efter fyrtio år längtade folket efter ett nytt land med nya möjligheter. Efter fyrtio var folkets inre och folkets självuppfattning riktade mot det som skulle bli. Istället för tillbaka till det som varit. Det behövdes fyrtio år för fångenskapens strukturer att släppa taget om folket. Det behövdes en generationsväxling innan folket var redo att bygga nytt i ett nytt land.
Vår kyrka är på vandring. Genom tiden. Det kommer att ta fyrtio år innan vår kyrka är redo att bygga nytt i ett nytt land. Många kommer att längta tillbaka till det som varit. Många kommer att längta till det som ska bli. Vi kommer att knorra och klaga. Vi kommer att tjafsa och bråka. Var ska vi någonstans? Vilken väg är vår väg? Är det där rätt väg? Hur ska vi ha det? Hur ska vem styra vad på vilket sätt? Lite, om ens något, skiljer oss från dem. Vi är samma folk i en annan tid. Och fortfarande ett folk på vandring.
Kyrkan har alltid varit på vandring. I vår tid och i vår kyrka är det kanske tydligare än på länge. Statskyrkans fångenskap ligger bakom oss och vi är på väg mot en okänd framtid. Mot en ny tid då något nytt ska byggas. Kan vara bra att minnas att det var Gud som befriade ur fångenskapen då. Att Gud försökte leda sitt bångstyriga folk till ett land fyllt av möjligheter då. Att det fortfarande är Gud som befriar och försöker leda oss fram i vårt nu.
Det var inte bättre förr. Kanske är det lite sämre nu. Förmodligen kommer det att bli ännu lite sämre innan det blir bättre. Men det kommer att bli bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar