"The hope of the Church is directed towards the holiness of God, who dwelleth in light unapproachable, towards a holiness which is utterly transcendent and miraculous. And the holiness of God is, as we have seen (xi. 13–15), the hope of the Church, because in the Church suffering and guilty humanity is able to comprehend the question to which the holiness of God is the answer. In its vast and permanent unholiness the Church is sanctified by hope." (Barth, 1968 s. 408)
"If the Church believes what it says it believes, then it is the place where the victory of Jesus Christ is not the last word to be heard and passed on but the first. For this reason and in this sense it is the place of revelation, of mercy and of peace, the hill of Zion to which the heathen, wittingly and willingly or not, are on the way. The Church which is this place will have something to say to the world and will be taken seriously by the world."
(Barth, 2009 s. 153, KD s. 156)
Kyrkan är den plats och den gemenskap i vilken människan och mänskligheten konfronteras av Guds uppenbarelse i och med den uppståndne Jesus. Kyrkans primära pronomen är "vi", inte "jag". I kyrkans "vi" finns varje "jag". Men det är vi – som mänsklighet, som människor och som människan – som gemensamt bär på hoppet och frågan till vilken svaret är Guds helighet och Gud själv. Det är vi tillsammans och gemensamt som är den kyrka vars hörnsten är Jesus. Jo, var och en är viktig. Men var och en enskilt är inte viktigare eller viktigast.
Om och när vi som kyrka i första hand och faktiskt uttrycker det kyrkan tror och bärs av – Evangeliets glada budskap om att Jesus är uppstånden från de döda, och att döden därför inte innebär livets slut – och så pekar på Jesus, då banar kyrkan väg för Guds uppenbarelse i världen. Då blir och är kyrkan en förkunnare av nåd och verklig frid. När vi som kyrka tar kyrkans konstituerande uppgift på allvar då kommer kyrkan att ha något viktigt att säga och kyrkan kommer att bli tagen på allvar av och i världen. Men bara då.
Därför börjar och slutar kyrkan med kyrkans gudstjänst. I och med gudstjänsten berättar kyrkan för sig själv och för världen vad kyrkan är och varför. Gudstjänsten synliggör och tydliggör att kyrkan är ett "vi" som konfronteras av Guds uppenbarelse, barmhärtighet, nåd och gränslösa kärlek. Varken mer eller mindre. Därför behöver vi fira gudstjänst tillsammans, för att kyrkan är mer än bara jag själv, mina åsikter och ståndpunkter. Vi fastnar ofta i den egna upplevelsen, egocentriska som vi alla är. Men det är inte min upplevelse av gudstjänstens (heliga?) trevlighet som är det centrala, utan att Guds heliga treenighet möter och konfronterar inte bara mig själv utan hela mänskligheten.
I Bibelns berättelser drabbas enskilda individer av Guds uppenbarelse. Men gemensamt för alla Bibelns gestalter är att när det händer så relaterar det som sker till hela folket på ett eller annat sätt. Ofta resulterar Guds uppenbarelse i en uppgift eller ett uppdrag för den enskilde. Inte sällan innebär det möda och svårigheter. Men ingenstans är syftet eller avsikten bara den enskilde. Det är folket – bibelberättelsernas "vi" – som relaterar till Gud och som relateras till av Gud. Och "Guds folk" i vår Bibel, det är samma folk som är "vi" här och nu. Dessutom, det första Jesus gjorde var att samla människor till en gemenskap.
I början av sin Kyrkliga Dogmatik beskriver Karl Barth teologins tre ben. Det första benet är den exegetiska teologin. Alltså, vi behöver börja med att läsa Bibelns berättelser, därför att de berättar för oss vilka vi är. Den exegetiska teologin svarar på frågan "vilka är vi?" Det andra benet är den pastorala teologin, som svarar på frågan "vad ska vi göra då, utifrån att vi är de vi är?" Där finns kyrkans alla göranden och åtaganden. Det tredje benet är den dogmatiska teologin, som är kyrkans ständigt pågående kritik av sig själv. Den dogmatiska teologin är kyrkans eget korrektur, kyrkans ständiga inre dialog med sig själv. Den dogmatiska teologin försöker se och förstå hur det vi gör och säger hänger ihop med vilka vi är, givet de källor vi har. De tre behöver befinna sig i en konstant pågående dialog med varandra. Så att det vi gör och säger hänger ihop med det vi är ämnade att vara som kyrka.
De där tre benen behöver befinna sig i en pågående dialog även i relation till vår kyrkas gudstjänster. Det finns och pågår en olycklig rörelse i vår kyrka i vilken gudstjänster värderas utifrån kriterier hämtade från upplevelseindustrin. Antal deltagare och kvantitet är bara ett av de värderingsinstrument som hämtats därifrån. Men om kyrkan ska vara sann mot sig själv och sitt uppdrag så behöver den inomkyrkliga dialogen och kritiken om våra gudstjänster snarare utgå från just de där tre teologiska benen. Vi behöver läsa vår Bibel och förstå vilka vi är för att sedan kunna svara på vad vi ska göra och hur. Till sist behöver vi utvärdera hur sann kyrkans gudstjänst är utifrån dessa två. Om gudstjänsten inte är sann behöver den korrigeras. Därför att det är bara när kyrkan är sann som den kan och ska tas på allvar.
- Sofia Lilly Jönsson om vad en gudstjänst är.
- Krister Kappel om gudstjänststatistik och kyrksamhet.
- Elisabeth Öberg Hansén om att våga vägra statistik.
- Carolina Johansson om varför fira gudstjänst?
- Barth, Karl, 1968: The Epistle to the Romans. New York: Oxford University Press. (Utgiven på tyska 1921 och i engelsk översättning 1933.)
- Barth, Karl, 2009: Church Dogmatics I. New York: T&T Clark. (Utgiven på tyska av Theologischer Verlag Zürich, 1932-1938.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar