19 oktober 2013

#166. Det dunkelt sagda…

"No discourse that continues across a palpable period of time can do without slogans, particularly if the discourse sometimes becomes an argument. As history piles up, the burden of lining everything out becomes too cumbersome; shortcuts are called for. And as the time grows longer, the need becomes more urgent. […] 
A slogan is not a proposition; though if it is a sentence this may in some context present one. A slogan is not a concept or the label of a practice or a metaphor or other trope. A slogan is a placeholder for and pointer to some complex of such things. […] 
The problem with slogans is that as over time they become increasingly necessary, they just tend to acquire lives of their own, and then can become untethered from the complex of ideas and practices which they once evoked. In that free-floating currency they are then available to be wielded to various ends, often antithetically to their original service and without awareness that this is happening. […] 
For an example more within Christian theology, we may consider the great Johaninne proclamation, 'God is love.' This has the appearance of a regular subject-predicate proposition, but would not long have remained in use were that its function, since it would have been immediatly refuted by daily observation. (As Martin Luther once said, if we judge by how God visibly manages created affairs, we must conclude 'either that God is not or that he is wicked.') Nor does it work as a metaphor — for what should it be one? It doubtless suggests a practice, but is hardly exhausted in that role. It is a complete sentence, and therefore not a concept. 
'God is love' is, then, a slogan, and indispensable in that role. It is shorthand for the whole narrative of God's history with Israel, culminating in Christ's life, death and ressurrection, all grasped in God's saving intent. In theological history the sentence then became an ecumenically accepted theological proposition. […] 
But despite all this varied truth once evoked by 'God is love,' when I now hear the preacher proclaim the formula as if that by itself took care of my problems, or when I sometimes join the popular chant, ubi amor, ibi Deus est, 'Where love is, there God is,' I need to make a mental reservation, 'Well — that depends….' For in wide stretches of American Christianity — to say nothing of pop 'spirituality' — 'love' in 'God is love' is untehtered from the specific story of the Lord's love affair with his people. The suggestion now is that wherever we encounter something we can call love, within whatever discourses we chance to inhabit, there God — or 'the divine' or some similar evasion — must be. This theology is bluntly unchristian, indeed antichristian. For it dissolves the specific God of Israel, the Father of our Lord Jesus Christ, into a soup of our own miscellaneous 'loves'. (Jenson s. 5-8)
Lena Andersson sätter med kolumnen i dagens DN fingret på ett ganska angeläget och påtagligt problem i vår kyrka. Det handlar inte så mycket om ärkebiskopsvalet egentligen. I någon mening handlar det om att vår kyrkas intellektuella förtroendekapital håller på att försnillas tillsammans med delar av det förtroende för vår kyrka som fortfarande finns både i den kyrkliga organisationens egen sfär och i det omgivande samhället.

För det räcker inte med att enbart få ur sig en teologisk slogan eller två när någon ställer frågor om kyrkans och trons innehåll. Det sägs att Ernest Hemingway en gång gav råd till oerfarna skribenter med orden: "All you have to do is write one true sentence. Write the truest sentence that you know." Det kanske inte är en dålig uppmaning nästa gång någon ställer en fråga: "Säg en mening som är sann, säg den sannaste meningen du kan."

Och genast tänker någon – "enkla sanningar finns inte, Gud är större, vi kan inget säkert veta, det finns inget facit" eller någon annan av alla undanflykter som dyker upp när kyrkans anspråk på hur världen är beskaffad uttrycks. Det är undanflykter därför att man med dem flyr undan den intellektuella konfrontationen med konsekvenserna av teologins och kyrkans faktiska anspråk. Med sådana undanflykter behöver man inte göra sig besväret att lyssna på argument eller formulera motargument. Man behöver bara hålla med någon annan eller avfärda andra. Man behöver aldrig läsa på, reflektera, formulera sig själv eller argumentera. Man smiter helt enkelt undan ansvaret för att med övertygelse formulera sig om sin egen uppfattning och argumentera för sin förståelse av vilken fråga det nu är som ligger på bordet. Det är förödande för kyrkans intellektuella liv och det nedvärderar både bildning och faktisk kunskap tillsammans med teologins anspråk. Framför allt – det leder ingenstans.

 Det finns en märklig uppfattning om att den enes tydligt formulerade ståndpunkt på något sätt exkluderar andras åsikter eller begränsar andras möjligheter att också formulera tydliga ståndpunkter. Som något av en inverterad dialektisk konstruktion där en tes och dess antites inte kan eller får finnas till samtidigt. Det krävs i det närmaste en intellektuell steloperation för att upprätthålla idén om att ett levande teologiskt samtal består av en ständig och harmonisk syntes. Ändå kommer det där ofta till uttryck. Det som uppfattas som mindre bra eller välformulerad teologi ska bemötas med bättre formulerad teologi, det vill säga med språkliga kategorier och argument som hör till ämnet. Det leder inte samtalet framåt när helt andra och, för det teologiska innehållet, helt irrelevanta kategorier blandas in. (Som till exempel när de icke-relaterade motsatsparen otydlig—tydlig och inkluderande—exkluderande används som argument i det kyrkliga samtalet, gärna i samma mening.)

Det är i konfrontationen mellan olika och tydligt formulerade övertygelser i den intellektuella dialogens form som vi lär oss något nytt om teologi och tro av varandra, inte i det tysta samförståndet kring en till intet förpliktigande och substanslös kyrklig slogan eller två. I den meningen och därför är teologisk tydlighet inte bara önskvärd utan helt nödvändig.

Det kanske är dags för vår kyrkas ledare ta sig tid att skriva genomarbetade böcker istället för att twittra och blogga? Kanske är det även dags att börja lyssna på det som uttrycks från andra än den egna supporterskaran, kanske också att ta det som sägs och skrivs på allvar? Därför att förtroende varken är en outtömlig eller en självgenererande resurs.

Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)