30 april 2014

#248. Vårt andliga hem…?

"Vi skall inte längre vara barn och låta oss drivas omkring av alla lärovindar, inte vara lekbollar för människorna, som vill sprida villfarelse med sina bedrägliga påfund. Nej, låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus. Han låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek." (Efesierbrevet 4:14–16)
Orden i brevet till församlingen i Efesos har länge berättat för kyrkan vem hon är. Orden har berättat för kyrkans folk om vilka de är. Har berättat om kyrkans identitet i relation till Guds identitet. Ord som har burit tro och gemenskaper genom tid och rum. Tillsammans med andra ord i andra brev och ord i andra berättelser i vår Bibel. Gemensamt för alla brev och alla berättelser är gemenskapen. Gud har alltid relaterat till sitt folk som en gemenskap. Kyrkan är ett vi som bereder plats för ditt och mitt jag att tillsammans med andra växa i dopets tro, hopp, kunskap och kärlek. Ett andligt hem, om man så vill. Konkret och tydligt gestaltat i den lokala församlingens gemenskap, gudstjänst och delande av livets mödor och glädjeämnen. Allt i förvissning om, i tillit till och i förtröstan på att den Gud Fader som har skapat och älskar allt levande även har skapat och älskar dig, mig och oss tillsammans.

Eller, så skulle det ha kunnat vara.

Om inte den kyrkliga organisationen var så mycket mer fixerad vid sig själv än den är uppmärksam på kyrkans uppgift som vittne i världen. Om inte kyrkans organisation tog så mycket mer hänsyn till sin egen kostnadseffektivitet än till församlingarnas teologiska form och praktiska funktion. Om inte vår kyrkas ledare var så mycket mer intresserade av att vara angelägna opinionsbildare än av att vara goda förkunnare av kyrkans evangelium. Om inte det pålästa, konstruktiva och offentliga goda samtalet om kyrkans teologiska frågor i så stor utsträckning hade ersatts av en ytlig, till intet förpliktande och kunskapsfattig twitter-teologi. Om inte kyrkan fortfarande hölls fången in ett så hårt partipolitiskt grepp. Om kyrkan fick vara fri att vara den kyrka som Gud Fadern med Gud Sonen genom Gud Anden kallar till vittnesbörd och tjänst i världen. Då skulle vår kyrka kanske ha kunnat vara som den församling i Efesos som lät sig byggas upp som ett andligt hem av orden brevet.

Men vi har en kyrka där ”opinionsbildning” är något viktigare än förkunnelse när vi väljer våra ledare. Vi har en kyrkorganisation som gärna samlar folk omkring sig själv för politiska manifestationer men som allt mindre kan, orkar, vill eller förmår att samla människor omkring den uppståndne Jesus. Nästan som en teologiskt döende kyrka vars kvardröjande muskelryckningar utgörs av politisk aktivism. En kyrklik organisation sakta på väg att bli ett kyrkans lik? Det är ibland inte så konstigt att människor som inte märker av, ser eller upplever något av allt det fantastiska arbete som pågår runt om i vår kyrkas församlingar faktiskt skriver på blanketten och lämnar. Det är heller inte så konstigt att även vi andra som på olika sätt kämpar på för kyrkans och evangeliets skull ibland tappar modet, misströstar och undrar om denna vår kyrka egentligen är vårt eget andliga hem. När helt andra ord ibland känns som de mest relevanta orden riktade till vår kyrka.
"Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden. […] Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden." (Matteus 3:10; 7:15–19)

28 april 2014

#247. Biskop Åke och kyrkan...

"Svenska kyrkan har en lära. Vi står för en speciell övertygelse som har sin grund i tron på Gud treenig. Gud är en men möter oss samtdigt som Skaparen, Försonaren och Livgivaren. Utifrån denna treenighetsgrund bygger kyrkan sedan sin övertygelse med Bibeln som helig Skrift – en skrift som måste tolkas och där prästernas uppdrag är att vara tolkningsexperter så att Guds Ord förkunnas rent och klart in i ett samhälle och ett sammanhang där människor känner sig berörda av Gud och där Guds rike byggs upp." (Åke Bonnier)
Det borde vara uppseendeväckande att en biskop i en evangelisk-luthersk kyrka skriver som biskop Åke gör. Att det inte betraktas som ens lite anmärkningsvärt är väl inget annat än ett symptom på ointresset för vår kyrkas teologiska och doktrinära förståelse av sig själv och sin Gud. För det är konstigt att en biskop, med teologiskt tillsynsansvar i vår kyrka, använder sig av något annat än "Fadern, Sonen och Anden" i relation till kyrkans Gud. Att det kallas för en "treenighetsgrund" som på något sätt föregår kyrkans förhållande till Bibeln borde kanske också föranleda en och annan fråga.

Treenighetens teologi identifierar ju vem kyrkans Gud är. Kyrkans Gud har uppenbarat sin identitet och sitt inre väsen som Fadern, Sonen och Anden. Personerna i Guds inre treeniga väsen kan inte likställas med funktioner som mer eller mindre godtycklig tillskrivs de tre. Det handlar delvis om att man med orden då dribblar bort Jesus som Gud inkarnerad i Sonen. Orden vi använder om Gud kan inte frikoppla Gud inkarnerad i Sonen från Gud Fadern och bortse från relationen mellan dem – som för kyrkan har uppenbarats som Gud Anden – med mindre än att våra ord då upphör att relatera till kyrkans Gud.
"The risen Jesus is the Son as he is the Word, the self-introduction of the Father. As it is the Jesus of history who is risen to be the Word, the Jesus of history must himself be somehow a word, the Jesus of history must somehow be what God says by raising him. Nor will it do simply to think of Jesus' 'teaching' as the Word. For the dogma is not that what Jesus said is 'of one being with the Father' but that he is; conversely, the Word is not what Jesus says but Jesus as what the Father says." (Jenson) (Mer om det här och här.)
Det är också konstigt att kyrkomötet och läronämnden beskrivs som näst intill sakrala storheter som blivande kollegor förväntas underkasta sig med okritisk lojalitet. Hur var det med den kristna människans evangeliska frihet? Man får ett intryck av kyrkans organisation och av biskoparnas plats i den som inte riktigt rimmar med reformatorernas intention.
"Många människobud ha ju med tiden ändrats, såsom själva kyrkoordningarna utvisa. Men om det icke kan utverkas, att sådana föreskrifter upphävas, som icke kan åtlydas utan synd, måste vi följa den apostoliska regeln, vilken säger: Man måste lyda Gud mer än människor. Petrus förbjuder biskoparna att uppträda såsom herrar i församlingarna." (Augsburgska bekännelsen XXVIII
Det stora problemet med det underkastelsens förhållningssätt som kommer till uttryck är att det goda och konstruktiva samtalet om kyrkans teologiska och doktrinära frågor kvävs och tystnar. Dessutom, att biskopar och präster ska framträda som någon form av "tolkningsexperter"? Går inte det emot reformationens idé om församlingen som en gemenskap av jämlikar inför Gud, med delat och gemensamt ansvar för tydning och tolkning? Det där som sammanfattas med begreppet "det allmänna prästadömet"?
"Nu frågar du: om alla i församlingen är präster, hur skiljer man då dem, som vi nu kallar präster, från dem som vi kallar lekmän? Jag svarar då: man har begått en orättvisa med avseende på ordet präst, 'klerk', andlig och 'kyrklig', då man överflyttat dessa ord till de få, som nu med ett felaktigt språkbruk kallas för det andliga ståndet. Ty den Heliga Skrift gör inte någon skillnad mellan dem, förutom att den kallar dessa, som nu ståtar som påvar, biskopar och herrar, för medhjälpare, tjänare och förvaltare, som med ordets ämbete skall betjäna de övriga för att undervisa dem i tron på Kristus och upplysa dem om de trognas frihet." (Luther)
Vår uppgift kan alltså sägas vara att som medhjälpare betjäna kyrkans folk och upplysa om varje kristen människas frihet, snarare än att framträda som experter. Visst, vår utbildning, vårt kunnande och våra erfarenheter ska vi använda oss av. Men inte som något annat än redskap för att på så bra sätt som möjligt betjäna andra och hjälpa varandra i den evangeliska befrielsens och frihetens tjänst. En kristen människas viktigaste teologiska lojalitet relaterar till det befriande evangeliet om den uppståndne och levande Jesus Kristus från Nasaret. Detsamma gäller för kyrkan i alla sina delar. Jovisst, vi som är burna av kyrkans ämbete har ett särskilt ansvar i vår kyrka. Men ibland är den högsta formen av ansvarstagande att säga emot och att säga ifrån.

Vi behöver varandra för att bättre kunna förstå vad evangeliet betyder för oss själva, för andra, för vår samtid och framtid. Vi behöver lyssna på och tala med varandra. Vi behöver läsa på om hur andra har tänkt före oss. Vi behöver se oss omkring och försöka förstå det som händer i vår värld, både i vår närhet och i fjärran. Allt det behöver vi göra tillsammans med varandra i kyrkans gemenskap. Vi behöver även kunna lita på att det finns en tankens och ordens frihet i vår kyrka, samtidigt som vi behöver läsa på ordentligt och ta kyrkans teologi och lära på allvar. Vi behöver formulera vår teologi omsorgsfullt och ansvarsfullt i dialog med kyrkans teologiska arv medvetna om kyrkans samtid. Att göra annat är att stänga ute Guds Heliga Ande – som i sin totala frihet alltid har varit den enda som har kunnat väcka människors och kyrkans levande tro, levande hopp och den levande kärlek som omfattar och inkluderar alla människor, utan undantag.


PS. Det är ledsamt att läsa vad biskop Åke skriver i en kommentar: "Ogillar man den ordningen får man antingen se om den går att påverka eller stå ut med den eller lämna Svenska kyrkan." Hur kan man som biskop rekommendera alternativet att lämna vår kyrka? Oavsett skäl eller anledning? Vad hände med kyrkan som de döptas gemenskap? Hur kan en biskop rekommendera någon att lämna den för världen synliga gemenskapen av kyrkans döpta syskon? Att lämna den gemenskap som gestaltas av och gestaltar Guds nåd och Guds kärlek till varje människa? Hur går det ihop med biskopens ämbete som herde för Guds hjord tjänande enheten i Kristus och kyrkans uppbyggelse?

27 april 2014

#246. Andra söndagen i påsktiden...

"En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: 'Vi har sett Herren', men han sade: 'Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.'" (Johannes 20:24–25)
Tomas är vår tvilling. Som vore han en del av varje människas väsen. Vårt eget tvivel. Som likt en tvilling har knutits till var och en. Som en spegelbild av oss själva. Vår inre antites. Som får höra vittnesbördet. Men som bara litar på egna kognitiva förmågor. Andras ord räcker inte. Bara den verklighet som är inom egen räckvidd är sann.

Om jag inte får se och känna så kan jag inte tro att det är sant. Där är vi alla. Förr eller senare. Oftare eller sällan. Andras ord hjälper inte. Att någon annan har sett är inte tillräckligt. Så vi för frågan tillbaka till oss själva. Om jag inte får se med egna ögon, känna med egna fingrar, så tror jag inte. Min egen upplevelse är allt jag kan lita på.

Någon sade att tvivel är trons fotspår. Tvivel behövs, som ett trons korrektur. Som trons spegelbild. Som trons antites. Men tron föregår tvivlet. Tvivel utan tro är förnekelse. Tomas tvivlade, han förnekade inte. Han var en av de tolv. Hans tvivel var ett resultat av hans tro. Han trodde att Jesus var mer än människa. Han tvivlade på att han var levande igen.

Tro och tvivel hör ihop. Att tro att Jesus är uppstånden och att Jesus lever är bara möjligt med tvivel. Att inte tvivla är att förneka verkligheten. På samma sätt som att inte tro är att förneka verkligheten. Människans levande relation till den uppståndne och levande Jesus finns i den diastasen. I den oupplösliga och dialektiska spänningen mellan tro och tvivel.

25 april 2014

#245. Doktrinärt förfall...

"Vad vi ser i de liberala kyrkorna är ett radikalt förfall av det doktrinära allvaret, under de senaste tjugo åren eller så. I kombination med en kapitulation inför vår terapeutiska kultur och varierande former av new-age-andlighet, om inte gamla tiders gnosticism. Det är inte särskilt mycket enklare att definiera ordet evangelisk i våra dagar. [...] Där teologi bedrivs under upphetsade former, med mycket känslor inblandade. Där omfattande dokumentation och rigorös argumentation offras på grund av behovet att snabbt få ut något på pränt som respons på den senaste polemiska pamfletten. Där har teologerna misslyckats med att förse kyrkorna med den form av teologiskt ledarskap som de så desperat behöver." (McCormack, min översättning)
Eli Göndör ställde viktiga frågor till vår kyrka med sina texter i Aftonbladet den 17 och den 23 april. I någon mening kom två svar som respons, ett direkt och ett indirekt. Det direkta svaret kom i form av en text av Kent Wisti och det indirekta svaret kom i form av Verbums utgivning av boken "Tro – en politisk kraft". Båda svaren vittnar på varsitt sätt om vår kyrkas stora problem – det ogenomträngliga, stora ointresset för teologiska och doktrinära frågor.

Kent Wisti bortser symptomatiskt från kyrkans konstituerande centrum – den uppståndne och levande Jesus – och fokuserar på den kyrkliga organisationen. Men den "beredskap till rörelse och omprövning" som enligt Wisti finns i kyrkans gener (?) kan för kyrkan bara handla om en rörelse mot och en omprövning av riktningen till den levande Jesus som är kyrkans enda centrum. Att vår kyrka befinner sig i den reformerade fåran betyder bara något om vår fortsatta reformation om och om igen omformar oss och vår kyrka i rörelse till och för Jesus. I alla andra avseenden är ord som "reformerad", "rörelse" och "omprövning" innehållslösa i relation till kyrkan. Särskilt i relation till kyrkan som organisation. (Jag skriver det här väl medveten om att det ofta suckas djupt runt de kyrkliga samtalsborden om man kommer dragandes med Jesus när det talas om vad kyrkan är och vad kyrkans uppgift ska vara.)

Visst, kyrkans mångfald är viktig. Men, det är inte vilken mångfald som helst som är relevant. Kyrkans inre och livgivande mångfald består av de många och olika erfarenheterna av, de teologiska tankarna om och de varierande förståelserna av människans relation till Gud Fadern, inkarnerad i Sonen, uppenbarad i den Heliga Anden. Allt annat klarar sig kyrkan utan. Det går inte att bortse från att en del är relevant och annat irrelevant för kyrkans centrum när vi talar om kyrkans mångfald. Om kyrkan i sin inre mångfald är på väg åt ett annat håll än mot Jesus är vi på väg åt fel håll. Att kyrkans inre mångfald i sin tur väcker många andra, viktiga och angelägna samhälleliga, etiska och globala frågor är en annan sak.

Istället för teologiskt pålästa, inlästa, belästa och goda samtal om för kyrkan avgörande teologiska och doktrinära frågor upphöjs ofta någon form av teologisk nihilism parad med politiska åsikter till att vara normerande för vad som definierar vår kyrkas inre väsen. En teologisk nihilism där dagsaktuella åsikter sätter agendan och ramarna för vad som ska vara kyrkans ärende just idag. En kyrklig "spretighet" som består av ett allmänt tyckande och fakta baserade på dagsfärska åsikter är något annat än den teologiska mångfaldens goda och konstruktiva samtal med utbyte av genomarbetade och förankrade tankar tillsammans med teologiskt välgrundade argument. En sådan spretighet leder ingenstans.

Verbums nya bok "Tro – en politisk kraft" är något av ett indirekt svar på Eli Göndörs frågor och ett tecken tydligt som något på vår kyrkas problem. Redan titeln berättar något om den tidens anda som boken är sprungen ur. Det är tydligt att det är politiska och inte teologiska perspektiv på kyrkan som präglar samtalet. Visst, det har alltid funnits politiska konsekvenser av trons övertygelser. Men vår tids problem är att rörelsen ofta går i fel riktning. I vår kyrka strävar man oftare efter att låta politiska övertygelser reglera trons innehåll än tvärtom. I linje med tidens anda kunde bokens titel lika gärna ha varit: "Kyrkan – en politisk plattform". Som illustration till det centrala problemet – det generella kyrkliga ointresset för teologiska och doktrinära frågor, till förmån för politiska åsikter och politiskt orienterade frågor. (Det återstår att se om det finns teologiskt stoff i boken som ger skäl och anledning att omvärdera.)

En kyrka vars teologiska och doktrinära samtal har tystnat har klippt av sina teologiska rottrådar och har därigenom förlorat förmågan att tillförskansa sig teologisk näring. En sådan kyrka kommer så sakteliga att dö på grund av näringsbrist. Det kanske blir som Kent Wisti skrev, om hundra år finns inte vår kyrka kvar. Men, är det något eftersträvansvärt och bra? Vill vi inte att vår kyrka ska finnas kvar till kommande generationer? Är vår kyrka så oviktig och irrelevant för oss att det inte spelar något roll för oss om den finns kvar eller inte? Jag menar att det tvärtom är angeläget att vår kyrka lever vidare och finns kvar så länge som möjligt. Förr eller senare förgås ju allting. Men vår kyrkas förgängelse ska väl inte påskyndas av oss som idag bär ansvaret för kyrkan genom att vi försakar det teologiska och doktrinära ansvaret? Och nej, doktrinär tydlighet exkluderar inte andra människors uppfattningar.

Det finns bara ett sätt att vitalisera och fylla vår kyrka med livgivande näring. Det är att vi igen och igen låter oss själva och vår kyrka reformeras och omformas i riktning mot den levande Jesus Kristus och inget annat. Bara då kommer Gud Fadern att låta sig uppenbaras i vår kyrka. Bara då öppnas möjligheten att Gud Fadern med sin Heliga Ande än en gång fyller vår kyrka med levande liv, tro, hopp och kärlek.

Aktuellt skrivet:

Tidigare på ämnet:

24 april 2014

#244. En nyansering...

"De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem." (Apostlagärningarna 2:41-47)
Ett samtal med en vän och kollega gjorde mig uppmärksam på moralismen. Det skulle kunna uppfattas som att min kritik mot formerna för presidiemiddagen kokar ner till någon form av moralism. Det var inte min avsikt och heller inte meningen med det jag skrev. Det handlar inte om att stå utanför och skuldbelägga andra för vad de har gjort. Det handlar mer om att försöka förstå hur och vad vi gör som kyrka och varför. Oss – alltså vi tillsammans som kyrka och gemenskap. Kanske delvis för att jag till stor del har köpt socialpsykologen Philip Zimbardos resonemang om att våra beteenden i hög grad påverkas av de sociala sammanhang vi ingår i. Men kanske mest för att vi som kyrka är den gemenskap vars rötter finns i Apostlagärningarnas berättelser om den tidiga kyrkan. Det sammanhanget är möjligen vad som mest av allt borde påverka oss, hur vi beter oss och vad vi gör. Det är ett sammanhang som ger ett ansvar som delas av oss alla tillsammans och gemensamt. Det betyder att även jag i någon mening har ett visst ansvar för den där middagen, fast jag inte var bjuden. För att jag är en del av kyrkan och kyrkans gemenskap.

Så när jag blandade in kyrkans inre liv och kyrkoåret i kritiken mot middagens form så var det ungefär det jag försökte komma åt. Alltså, hur kommer det sig att vi i Svenska kyrkans gemenskap inte i någon större utsträckning låter oss påverkas av Bibelns berättelser om vilka vi är? Kyrkoåret är ju konstruerat för att hjälpa oss med det och fastan är en del av den pedagogiken. Det talas ju ofta om att vi som lever i kallelsen till tjänst i kyrkans ämbete ska sträva efter att låta tro, lära och liv bli ett. Det ansvaret tillkommer förstås varje kristen. Men för oss som anförtrotts vår kyrkas ämbeten är det ännu viktigare att faktiskt försöka och låta det bli tydligt. Vi kommer förstås att misslyckas, ofta eller sällan, mer eller mindre. Det var sant redan för Paulus (Rom 5:17,19). Men det betyder inte att vi inte ska fortsätta att försöka.

Förlåtelse och försoning är vägen tillbaka när våra avsikter snubblar på verkligheten. Den dörren – förlåtelsens och försoningens dörr – behöver vi hjälpas åt att hålla öppen för alla. Även för varandra. Även i relation till mindre bra beslut gällande konferensmiddagar. Men det förutsätter att vi inser våra misstag och vill göra annorlunda.

22 april 2014

#243. Veckan före påsk...

Veckan före påsk var kanske inte vår kyrkas finaste stund. Även om diskussionen om tystnadsplikten blev en positiv bieffekt av den kyrkopolitiska opinionsbildning som Uppdrag Gransknings projekt kan tyckas ingå i. Olika uppfattningar om tystnadsplikten kom upp till ytan. De kanske kan vara bra utgångspunkter för fortsatta samtal om den tystnadsplikt vi präster är bundna vid. Det kan kanske komma något både positivt och konstruktivt ur det hela? Kanske kan det vara något för vår biskopar att ta tag i?

Att vårt stift verkar sakna klok styrsel i teologiskt, ecklesiologiskt och ekonomiskt avseende blev väl ganska tydligt när omständigheterna kring middagen i samband med årets presidiekonferens uppdagades. Första responsen på kritiken kom med makt och myndighet och rättfärdigade middagens kostnader med hänvisning till den kulturellt definierade samhörigheten som Stadshusets miljö bidrar med. (!?) Sedan gjorde vår biskop en pudel och tog ett till intet förpliktigande personligt ansvar för alltihop. Det väcker bland annat två tankar: Dels verkar inte varken kyrkoårets innehåll eller fastans betydelse vara särskilt relevant för stiftets ledning. Kyrkans inre liv verkar vara ganska irrelevant, inte bara för biskopen utan också för alla de övriga som var där och mumsade? Det kan tyckas vara mindre viktigt, men är det verkligen helt oviktigt? Dels kan man ifrågasätta stiftsledningens hantering av våra medlemmars pengar. Det är klart att nödvändiga saker behöver få kosta. Men "mycket ska ha mer" är väl ingen bra policy när det gäller att lägga pengar på organisationen själv? Särskilt inte mitt i Fastan. Men jag kanske har fel.

När vi närmade oss påsken dök en reklamfilm från ICA upp. En reklamfilm som väckte mer upprörda känslor än det senaste årets alla rapporter om hur kristna förföljs och mördas runt om i vår värld tagna tillsammans. Adjunkten i Uppsala manade på politiskt aktivistmanér till bojkott av ICA inför påskhelgen. Förvånansvärt nog var det ganska många som verkade tycka att det var en bra idé. Till och med Ulf Jonsson på Signum höll med om att det var en möjlig väg att gå. Bojkott? För en reklamfilm? Som man kan låta bli att titta på om man inte vill se den? Det talades om kränkning och om att trampa på tro och religion. Två alternativ till talet om kränkning och bojkott kunde ha varit: De flinka (?) mediastrategerna och informatörerna på kyrkokansliet i Uppsala och i våra församlingar kunde ha tagit tillfället i akt, spunnit vidare på uppmärksamheten och kvickt fått ihop smart material som bjöd in till firande av den verkliga nattvarden i våra kyrkor. Och, kyrkfolket kunde ha påmint sig om att vi befann oss i påskens närhet och därför kanske kunde ha försökt att bemöta även okunniga reklamnissar och korkade reklamkampanjer med ett litet korn av den försonande kärlek som Jesus visade när han var som mest utsatt: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör."

Sedan skrev vår blivande ärkebiskop Antje Jackelén i Expressen och försökte på självaste Långfredagen att luras lite om Svenska kyrkans julkampanj mot Israel inför förra årets jul. Eller så handlade det mest om att visa lojalitet med den politiska linje som ordnade valet. Men jag kanske har fel om det också.

Det är lätt att som församlingspräst drabbas av en känsla av uppgivenhet när vår kyrkas maktmänniskor tar till orda i det offentliga. Allt det fantastiska arbete som pågick i våra församlingar veckan före påsk försvann ner i det offentliga moras som kyrkans maktmänniskor skapade omkring sig. Tusentals barn fick veckan före påsk uppleva fantastiska påskvandringar ordnade av kloka präster, pedagoger och assistenter i våra församlingar. Hundratals gudstjänster firades på äldreboenden där våra gamla systrar och bröder fick bli påminda om det hopp som behövs i närheten av livets slut. Tusentals gudstjänster firades i våra kyrkor, nattvarden och livet delades, böner bads och psalmer sjöngs. Vår Gud uppenbarade sig på ett okänt antal olika sätt för ett okänt antal människor – väckte tro, hopp och kärlek som gavs vidare till vänner och medmänniskor.

Men inget av allt det fantastiska som händer i våra församlingar betyder något när den kyrkopolitiska opinionsbildningsapparaten drar igång, när stiftsledningen mest bara tänker på sitt eget, när alltför ömma tår låter sig bli trampade på av reklammakare eller när vår blivande ärkebiskop för stunden verkar vara mest intresserad av att visa lojalitet mot de politiker som såg till att hon blev vald. Det är kanske inte så konstigt att man som församlingspräst kan känna sig lite uppgiven ibland. Det är kanske inte heller så konstigt att man ibland får känslan av att Jesus är lika ensam i vår kyrka nu som han var i Getsemane då.

Om tystnadsplikten:

Om presidiekonferensens middag:

Om ICA-reklamen:

Om biskop Antjes text i Expressen:

21 april 2014

#242. Annandag påsk...

"En ljuvlig lott har tillfallit mig, ja, min arvedel finner jag skön.
Jag vill prisa Herren, han ger mig råd, mitt inre förmanar mig om natten.
Jag har alltid Herren inför mig, när han står vid min sida vacklar jag inte.
Därför gläds mitt hjärta och jublar, min kropp är i trygghet,
ty du lämnar mig inte åt dödsriket, du låter inte din trogne se graven. 
Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet,
ständig ljuvlighet i din högra hand." (Psaltaren 16:6–11)
När Jesus Kristus från Nasaret på riktigt visade sig vara levande igen efter att ha varit död ändrades tillvarons spelregler för all framtid. När världen, verkligheten och mänskligheten nu står inför fullbordat faktum blandas förvåning med tvivel och glädje. Förvåning därför att det som har hänt bryter mot all tidigare erfarenhet. Tvivel därför att alltihop låter helt och fullständigt osannolikt. Glädje därför att konsekvenserna är så fantastiska, så oerhörda och så radikalt annorlunda mot allt vad människan hade kunnat förvänta sig av den Gud som till synes skapar liv som falnar och dör. Glädje därför att det nu har visat sig att det liv som Gud skapar inte låter sig begränsas av döden. Det är en ljuvlig lott och en skönhetens arvedel.

Den som drabbas av den uppenbarade insikten om att allt det här märkliga, konstiga och radikalt annorlunda faktiskt är sant fylls av en tacksamhetens prisande lovsång. När tron förvissar om att det är sant att den uppståndne och levande Jesus faktiskt finns här – att Jesus står vid din, min och vår sida – väcks en känsla av trygghet inför livet. Hela människan, med kropp och allt, är i trygghet. Hjärtat fylls av tacksamhetens glädje och jublar inför vissheten om att döden inte innebär livets slut. Gud lämnar varken dig, mig eller någon annan människa kvar i dödens intighet och icke-existens. Vår Gud kommer att och ska visa oss alla vägen till livet, trots allt. Med sin högra hand ska Gud rycka oss alla ur dödens grepp. I vissheten därom finns frälsningens och befrielsens stora glädje och glädjens fullhet.
"Att bli frälst och räddad betyder inte att bli lite uppmuntrad, att bli lite lättad. Det betyder att likt ett vedträ bli ryckt ur en flammande eld." (Karl Barth)

20 april 2014

#241. Påskdagen...

"Hör hur segerropen skallar, jubel stiger från de trognas läger: Herrens hand har visat sin kraft. Herrens hand är höjd till seger, Herrens hand har visat sin kraft. Jag skall inte dö, jag skall leva och vittna om Herrens gärningar."
(Psaltaren118:15–17)
I trots mot mänsklighetens samlade erfarenhet har det omöjliga visat sig möjligt. Något som aldrig tidigare har hänt har hänt. Mot alla odds. Han lever trots att han var död. Uppståndelsens mirakel är något oerhört märkligt och något fullständigt, totalt och radikalt annorlunda. Uppståndelsens mirakel kastar omkull allt det vi trodde att vi visste om liv och död. Hela tillvarons mest grundläggande villkor stöps om helt och hållet i ljuset av Påskdagens oerhörda mirakel. Jublet vilar i förvåningens vagga. Kan det verkligen vara sant? Är det verkligen han? Lever han? På riktigt? Förvånade blickar och frågande ögon förändras och blir till jublande röster. 

När det visade sig vara sant – när det visar sig att det är sant – att Jesus är återbringad till det levande livet, när tveksamheten har förbytts till visshet, då bryter jublet fram. När Herrens hand och Guds makt har visat sig i all sin prakt och framför mänsklighetens ögon återbringat den Jesus som var död tillbaka till levande liv då stiger mänsklighetens jubel mot skyn. Gud Fadern har med Sonens uppståndelse från de döda visat sin mänsklighet att döden inte innebär livets slut. Herrens hand är höjd till seger och själva döden – den yttersta intigheten, existensens icke-varande – är besegrad av livet som lever, rör sig och är till. 

Jesus Kristus från Nasaret är uppstånden från de döda. Under över alla under! Miraklet som trotsar allt förnuft, som trotsar all erfarenhet och all kunskap har hänt på riktigt. Den stunden förändrade allt. Allt förändrades, för alltid. Vi har en gång för alla fått veta att döden inte innebär livets slut. Vi alla ska få leva, trots allt. Om detta oerhörda – om Jesus uppståndelse från de döda och om uppståndelsens konsekvenser – är vi kallade vittna och berätta. Både enskilt och som gemenskap. Att vittna och berätta om denna jublande glada nyhet är kyrkans enda egentliga, verkliga och sanna uppgift.

18 april 2014

#240. Långfredagen...

"Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar?"   
(Jesaja 53:1)
Eftertankens kranka blekhet. Jesajas fråga går runt bland lärjungarna. Vilka av oss trodde egentligen på det han sade? Var det verkligen så att han hade något med Gud att göra? Han, som nu hänger död på det där hemska korset. Av allt han sagt blev det ju ingenting. Det verkar ju inte som att han hade någon makt. Romarriket står kvar lika starkt som förut. Det nya rike han talade om blev ju inte till på riktigt. Det blev ingen förändring. Ingenting av det han berättade om har ju hänt. Han hade tydligen ingen makt att förändra något. Och nu hänger han där. Lika död som de där två förbrytarna. Lika maktlös. Lika livlös. Lika död.

Han är död nu. Alldeles på riktigt död. Borta. Och med honom allt hopp.

17 april 2014

#239. Skärtorsdagen...

"I sju dagar skall ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus, ty var och en som äter något syrat bröd från den första till den sjunde dagen skall utstötas ur Israel." (Exodus 12:15)
Folket uppmanas att göra sig redo för att bryta upp, att göra sig redo för uppbrott genom att bryta sig loss från invanda mönster. Som ett fartyg som görs redo för avfärd genom att förtöjningarna börjar lossas. För att kunna röra sig fritt mot den okända framtiden. Folket behöver förberedas för kommande prövningar. Den första prövningen är att bryta vanans makt och invanda mönster. Alla de mönster i tanke och handling som handlingsförlamar. Surdegen bär med sig allt det där, allt som har varit. Den internaliserade fångenskapen. Allt det där som har hållit fast folket i fångenskapen i Egypten.

Folket förbereds för att lämna fångenskapens institutionaliserade trygghet för att istället kallas ut på vandring mot den okända framtiden. Den där okända framtiden som är oviss och osäker. Folket kallas för att bli och vara en gemenskap på vandring mot Guds egen framtid. En framtid som fylld av löften och ovisshet. Det krävs mod och vilja för att kunna ge sig ut och iväg på vandring mot löften och ovisshet. Mod att lämna den där surdegen som garanterar den vardagliga trygghetens bröd. Mod att lämna den invanda tryggheten bakom sig. För en vandring i ovisshet mot otydliga mål och löften.

Den som håller fast vid det syrade brödet, den jäsande surdegen av trygghet i det som har varit, den stöts ut. Som en besättningsman som lämnar fartyget och hoppar tillbaka till kajens fasta mark och trygghet. I rädsla för att med den nya gemenskapen konfronteras av den okända framtidens ovisshet. Den som håller sig fast i det gamla – som vill vara kvar i fångenskapens handlingsförlamande tanke- och handlingsmönster – kan inte bli och vara en del av den gemenskap som Gud kallar till framtidens möjligheter. Guds framtid, som är fylld av löften och frihet. Att hålla sig fast och kvar vid det som har varit är att ställa sig utanför den blivande och befriande framtidens gemenskap.

Där är folket. Mellan sitt då och Guds blivande nu. De gör sig redo att kapa förtöjningarna för att ge sig iväg mot den okända men löftesfyllda framtid som Gud har berett åt dem. Och där är vi. Mellan vårt då och Guds blivande nu. Även vi behöver göra oss av med den surdeg som håller oss kvar och fast i allt som har varit. När nattvardens bröd och vin erbjuds oss då erbjuds vi en ny, kommande och oviss men löftesfylld framtid. Guds framtid. Vi har alla ett val. Antingen så håller vi oss fast vid det som har varit, i tanke och handling. Eller så gör vi oss redo att ge oss iväg mot en ny framtid som är oviss men fylld av löften.

Det första steget är att lämna den gamla surdegen bakom sig och ta emot det nya livets bröd och vin. Och minnas att det är Gud Fadern, inkarnerad i Sonen Jesus Kristus, för kyrkan uppenbarad som den Heliga Anden och ingen annan som i alla tider har befriat och kallat sitt folk att ge sig ut på vandring mot den ovissa men löftesfyllda framtid som är vår.

16 april 2014

#238. Stilla veckans onsdag...

Av Karl Barth, min översättning:

"Kyrkans innersta väsen (inifrån sett) är den händelse som i Nya Testamentet kallas 'den Heliga Andens gemenskap.' Den Heliga Andens gemenskap är inget annat än den faktiska och verksamma kraften och makten i Herren Jesu Kristi verk, som har blivit ett ord adresserat till specifika människor och som har väckt deras gensvar. Den Heliga Andens gemenskap skapar den levande gemenskapen. Det finns inget avsnitt i Nya Testamentet som kan ligga till grund för att Kyrkan kan ses som eller förstås som varande någonting i sig själv. Det vill säga som något annat än den Heliga Andens gemenskap, som vanligtvis är given åt specifika människor och som realiseras av dem tillsammans.

Igen, det finns inget avsnitt i Nya Testamentet som tillåter eller gör oss benägna att förstå den Heliga Andens gemenskap som någonting annat än den händelse som utspelar sig mellan den levande Herren Jesus Kristus och specifika människor. Hans död och uppståndelse blir ett gudomligt Ord för dem, till vilket de får, måste, vill och kan ge sitt mänskliga svar. Den Heliga Andens gemenskap är en handling som utgår från Guds själva hjärta, som i sin fullbordan gör det sant och säkert att specifika människor i den här världen vet vad det är som är verksamt för hela världen. Men som resten av världen ännu inte känner till som verksamt. Resten av världen behöver därför informeras av dessa människor: att Jesus Kristus är Herren. Ordet 'Kyrka' behöver under alla omständigheter ha som sitt innehåll den Heliga Andens gemenskap förstådd på det sättet.

Det här kan också sägas på ett annat sätt: Kyrkans väsen är den händelse i vilken dopet i den treeniges Gudens namn, som många människor har fått i olika tider, faktiskt frambringar minnet av att de har blivit mottagna in i Guds vänskap och därför har blivit ansvariga inför hela världen för allt som har med Gud att göra. Det kan också sägas på det här sättet: Kyrkans väsen är den händelse i vilken dessa människor – så ofta som de alla har mottagit Herrens Nattvard i bröd och vin, förväntande sig kraften och glädjen i den framtida uppenbarelsen – redan här och nu tar del av 'Lammets bröllopsfest' och därför redan här och nu är gemensamt bevarade och tillsammans är uppbyggda till evigt liv. Ordet 'Kyrka' avser historien, handlingen, det gudomliga givandet av och det mänskliga mottagandet av dopet och Herrens Nattvard. Då och bara då är det ett meningsfullt ord."

  • Barth, Karl, 2009: God Here and Now. New York: Routledge. S. 80-81. (Utg. på tyska 1964 av Theologischer Verlag Zürisch. Utg. på engelska 1964 av Routledge & Kegan Paul.)

15 april 2014

#237. Stilla veckans tisdag...

Av R.S. Thomas:

Gapet

Gud vaknade, men mardrömmen
försvann inte. Ord för ord
sköt talets torn i höjden.
Han betraktade det från sin viloplats
i skyn. Ett ord till och
tornet skulle vara i jämnhöjd
med honom; vokabulären
skulle ha triumferat. Han
mätte det smala gapet
med sin tanke. Nej, nej, nej,
vidare än så! Men närheten
bestod. Hur skulle han kunna uthärda
att leva med detta faktum? Hur
skulle han kunna vila vid randen
av detta svalg som ett enda ord
kunde överbrygga?

Han lutade sig
fram och tittade i ordboken
de använde. Där var fortfarande
en lucka vid hans namn
av samma slag som territoriet
mellan dem, den språkliga hungern
efter tinget i sig. Och mörkret,
som är gudomens blod, svällde
inom honom, och han utgöt det
för att i tomrummet på sidan
forma tecknet som finns i alla språk
och inget, som är grammatikernas
plåga och mysteriet i cellens
kärna, ekvationen som aldrig
går ihop och den smala klyfta
som vi stirrar ut över
in i den eviga tystnad
som är Guds vila.

  • Thomas, R.S., 1997: Minnen av eld. Artos: Skellefteå. S. 70-71

14 april 2014

#236. Stilla veckans måndag...

Dostojevskijs Ivan Karamazov berättar:

"Min handling utspelas i Spanien, i Sevilla, under den värsta inkvisitionen, när man i detta land varje dag tände kättarbål till Guds ära och

I storslagna autodaféer
Brände stygga kättare till döds.

O nej, det här var naturligtvis inte den nedstigning, varigenom Han enligt sitt löfte skall uppenbara sig vid tidens ände i hela sin himmelska härlighet och som kommer att bli plötslig och oväntad 'såsom ljungelden, som lyser från öster till väster'. Nej, Han ville bara en liten stund besöka sina barn och just där, där kättarbålen hade börjar spraka. I sin oändliga barmhärtighet går Han ännu en gång fram bland människorna  i samma människogestalt, vari Han hade gått tre år femton sekler tidigare. Han stiger ned på de 'heta esplanaderna' i staden därnere i södern, just där dagen innan nästan ett helt hundratal kättare bränts till döds i en 'storslagen autodafé' ad majoren glorian Dei av kardinalen-storinkvisitorn i närvaro av kungen, hovet, riddare och kardinaler och de mest intagande hovdamerna med hela Sevillas talrika befolkning som åsyna vittnen.

Han uppenbarade sig stilla och omärkligt, och se, alla kände igen Honom, underligt nog. Det här hade kunnat vara en av höjdpunkterna i poemet; hur kunde de känna igen Honom alltså. Folket strömmar i ohejdbar kraft mot Honom, samlas kring Honom, växer i en ring omkring Honom, följer Honom. Han går tigande fram bland dem med ett stilla leende av oändligt medlidande. Kärlekens sol brinner i Hans hjärta – strålar av Ljus, Förklaring och Kraft strömmar från Hans ögon, flödar ut över människorna, och en likartad kärlek väckes till gensvar i deras hjärtan. Han sträcker ut sina armar mot dem och välsignar dem, och när man rör vid Honom, redan vid beröringen av Hans kläder, utgår en helande kraft. Då utropar en gammal man i folkhopen, blind sedan barnaåren: 'Herre, hela mig så att också måtte få se Ditt ansikte', och då var det som om fjäll föll från hans ögon och den blinde kan se Honom. Folket gråter och kysser marken, på vilken Han går. Barn kastar blommor framför Honom, sjunger och ropar till Honom: 'Hosianna!' 'Det är Han, det är Han själv', upprepar alla, 'det måste vara Han, det kan inte vara någon annan än Han.'

Han stannar på trappan till katedralen i samma stund som man under gråt och jämmer bär in i katedralen en öppen vit liten barnkista, i vilken det ligger en liten sjuårig flicka, enda dottern till en framstående invånare i staden. Det döda barnet ligger helt höljt av blommor. 'Han kommer att uppväcka ditt barn', ropar man ur folkhopen till den gråtande modern. En präst, som kommer ut för att möta kistan, ser förbryllad ut och rynkar ögonbrynen. Och nu hör man det döda barnets moder brista ut i klagan. Hon kastar sig framför Hans fötter: 'Om det är Du, låt mitt barn uppstå igen!' ropar hon och sträcker ut sina armar mot Honom. Processionen gör halt, kistan sätts ned på trappan framför Honom.. Han ser med medlidande på henne och Hans läppar uttalar sakta och upprepar: 'Talifa kumi' – Flicka, jag säger dig, stå upp.' Flickan reser sig i kistan, sätter sig, ler och ser sig omkring med öppnade förvånade ögon. I händerna håller hon en bukett rosor som hon haft bredvid sig när hon låg i kistan. I folkhopen råder tumult, skrik och snyftningar och då, just i denna stund kommer kardinalen-storinkvistorn själv gående och passerar över den öppna förbi katedralen.

Det är en nästan nittioårig gubbe, rak och högrest med avtärt ansikte och insjunkna ögon, i vilka det dock fortfarande brinner som en sakta lågande eld. Men han är inte klädd i sin praktfulla kardinalsdräkt, i vilken han uppträdde i all sin glans inför folket i går, när man brände fienderna till den katolska tron – nej, nu har han bara sin grova munkkåpa. På behörigt avstånd efter honom följer hans dystra medhjälpare och ödmjuka tjänare och hans 'heliga' vakt. Han gör halt framför folkhopen och betraktar det hela på avstånd. Han har sett allt, han såg hur man ställde ned kistan vid Hans fötter, såg hur flickan uppstod och hans ansikte förmörkades. Han rynkar sina buskiga grå ögonbryn och hans blick gnistrar med olycksbådande eld. Han sträcker ut handen och ger tecken åt vakterna att gripa Honom. Och se, så stor är hans makt och så väldresserat, så underdånigt och ängsligt undergivet är folket mot honom att hopen ögonblickligen viker åt sidan för vakterna, och i den gravlika tystnad som uppstår lägger dessa nu händerna på Honom och för bort Honom. Och som en man böjer hela hopen ögonblickligen sina huvuden och alla bugar sig mot marken för den gamle vördnadsbjudande inkvisition och denne ger tyst folket sin välsignelse och går vidare.

Vakterna för bort fången till det trånga och dystra fängelsevalvet i den heliga gamla domstolsbyggnaden och spärrar in Honom där. Dagen förgår, den mörka, heta och 'livlösa' Sevillanatten bryter in. Luften 'doftar lager och citron'. Mitt i det djupa mörkret öppnas plötsligt fängelsets järndörr och den gamle storinkvisitorn själv träder långsamt in i fängelset med en lampa i handen. Han är ensam, dörren stängs genast efter honom. Han blir stående vid ingången och betraktar länge, en hel minut eller två Hans ansikte. Till sist går han sakta fram, ställer lampan på bordet och säger till Honom: 'Är det Du? Du?' Men när han inte får något svar tillfogar han hastigt: 'Svara inte, var tyst. Ja, ty vad skulle Du väl kunna säga? Jag vet alltför väl, vad Du kommer att säga. Ja, Du har heller ingen rätt att tillägga något till det som Du redan tidigare har sagt. Varför kommer Du och stör oss? Du kommer ju för att störa oss och det vet Du själv. Men vet Du vad som kommer att ske i morgon? Jag vet inte vem Du är och vill inte veta det: är det Du eller bara en avbild av Honom, men i morgon skall jag döma Dig och bränna Dig på bål som den värste kättare och samma folk, som idag föll ned och kysste dina fötter, kommer i morgon att bara på en vink av mig skynda sig att samla kol på Ditt bål, vet Du det? Ja, Du vet kanske det' tillade han djupt eftersinnande, utan att ens för ett ögonblick ta blicken från sin fånge."

  • Dostojevskij, Fjodor, 1986: Bröderna Karamazov. Wahlström & Widstrand: Trondheim. S. 275-278

13 april 2014

#235. Palmsöndagen...

"Vem bland er fruktar Herren och lyssnar på hans tjänare,
som vandrar i mörker utan en strimma av ljus
men sätter sin lit till Herrens namn och förtröstar på sin Gud?"
(Jesaja 50:10)
Att frukta Herren är inte att vara rädd för Gud. Fruktan är bävan inför Guds storhet och makt. Bävan inför denna någon som mot alla odds skapar livets förutsättningar på en liten blå planet, svävande som en tunn och bräcklig såpbubbla i ett mörkt och livsfientlighet universum. Denna levande någon som skapar levande liv ur intighet. Som tänder livets gnista i livlös materia. Som väcker livets medvetenhet om sin egen existens. Som talar till och lever tillsammans med detta levande liv som är vårt. När denna skapande någon som råder över liv och död ger sig till känna för oss, i vårt eget och vårt gemensamma liv – en hisnande tanke! Vem bävar inte då?

Om eller när denna någon uppenbarar sig och talar då skakas livet om i sina grundvalar och ingenting blir sig likt igen. När Gud uppenbarar sig förändras allt. Det väcks en längtan. En tro. Ett hopp. En tillit. En förtröstan. Som förändrar livet helt och hållet. Man börjar lyssna. I längtan och hopp om att få höra uppenbarelsens tilltal igen. När uppenbarelsen drabbar får man veta något om det levande livets innersta väsen. Man har fått se en strimma av ljus och man längtar i djupet av sitt väsen tillbaka till den stunden. Som nu är blott ett minne av den eld som brann. I vardagens verklighet vandrar man i mörker. Vandrande i tro på och i hopp om att det där ljusstrimmans ögonblick av klarhet var sant.

Att lita på Herrens namn är att lita på att Gud är en någon. En någon som har ett namn. En någon som är identifierbar. Det är inte vilken eller vad som helst som har uppenbarat sig. Det är en specifik och konkret någon. Den någon som en gång för länge sedan befriade israeliterna ur fångenskapen i Egypten och som sedermera uppväckte Jesus Kristus från de döda. Den någon som sedan dess har uppenbarat sig för kyrkan som Fadern, Sonen och Anden. Det är samma Gud som en gång i urtiden väckte livet till levande ur ingenting. Det är den Gud vi kan förtrösta på. Det är den Gud vi har att lita på och ingen annan. Det är den Gud vars tjänare vi behöver lyssna på.

Det är samma Gud som inkarnerad i Jesu gestalt idag ger sig till känna för sitt folk och för världen, när han nu kommer ridande till Jerusalem och in i våra liv på en liten, grå och oansenlig åsna. Det är samma Gud, då som nu.

10 april 2014

#234. Att sparka in en dörr..

"Man kan som sagt ogilla metoden. Men ändå, det stör mig att den inom-kyrkliga debatten kommit att så ensidigt fokusera på prästen, på kyrkan, som offer, som om tystnadsplikten primärt handlar om att bevara Kyrkan. Så kan det väl ändå inte vara? Tystnadsplikten finns väl där för att bevara konfidenten? Eller?" (Carolina Johansson)
Carolina Johansson lyfter fram ett viktigt perspektiv på frågorna som Uppdrags Gransknings projekt har väckt. Att värna om tystnadspliktens slutna rum handlar inte om att skydda präster. Det viktiga och angelägna med att värna om tystnadspliktens rum i samband med själavård och bikt är att det måste vara möjligt att kompromisslöst garantera och skydda konfidentens integritet. Bikten och själavården som institution står och faller med konfidentens absoluta trygghet. Den tryggheten bygger på förtroende. För kyrkan och kyrkans präster. Det är därför det är angeläget och viktigt att kyrkans biskopar och präster så klart och tydligt det bara är möjligt markerar att det sätt som Uppdrag Gransknings journalister har agerat under inga som helst omständigheter är acceptabelt. Inte för att skydda sig själva. Utan för att skydda möjligheten att fortsatt kunna värna om själavårdens och biktens konfidenter.

Själavårdens innehåll är en annan sak och fråga. Vi som är församlingspräster är förstås skyldiga att rusta oss för att kunna ta ansvar som själasörjare. Med utbildning, erfarenhet, teologiska studier, självkännedom, personlig utveckling och mycket mera. Allt det där vet förstås varenda präst. En absolut majoritet av alla präster agerar förmodligen också efter bästa omdöme och förmåga i varje given situation. Varje präst som har varit eller är själasörjare vet också att det inte alltid är varken enkelt eller lätt. Men vi tar vårt ansvar och försöker göra ett så bra och ansvarsfullt jobb som möjligt.

Själavårdens innehåll behöver vi tala med varandra om. Vi ska och behöver diskutera själavårdens teologi. Rimliga och orimliga förhållningssätt. Både i relation till sexualitet och alla andra aspekter av det mänskliga livet. Men det samtalet behöver föras utanför själavårdens och biktens rum. Det samtalet har inte i det faktiska själavårdsrummet att göra. Det yttre samtalet ska rusta oss för att kunna gå in och ta ansvar i biktens och själavårdens rum. Vi behöver bli rustade med teologi, psykologi, sociologi och mycket mer. Tillsammans med fördjupad självkännedom och självrannsakan. Allt för att bli så kloka, ansvarsfulla, stödjande och hjälpande själasörjare som vi kan bli. Allt detta har sin plats. Utanför själva biktens och själavårdens rum. Som måste förbli ett slutet och respekterat rum omgärdat av tystnad. För konfidentens skull.

Ingenting av allt det här är betjänt av att behandlas som Uppdrag Gransknings journalister har behandlat det hela. Varken konfidenter eller präster är hjälpta av att en journalist ljuger och sparkar in dörren till biktens och själavårdens rum med en mikrofon för att försöka fiska fram ord och svar som passar till den "opinionsbildning" man i själva verket sysslar med.

8 april 2014

#233. Var är våra biskopar...?

Den absoluta tystnadsplikten som åligger vår kyrkas präster i samband med bikt och själavård är reglerad i lag. Samhället betraktar alltså en prästs absoluta tystnadsplikt som något som är tillräckligt viktigt för att värnas med en lag. Vår kyrkas regelverk är lika strängt och tystnadsplikten är något vi har fått lära oss att kompromisslöst värna om. Det ingår i tjänsten att vara tyst. Och vi behöver vara bra på att vara tysta. Människors förtroende för ämbetets integritet och för kyrkan som tryggt forum bygger på att vi kan vara tysta. Även om eller när vi är satta under press av något slag. Det här vet förstås varenda präst i vår kyrka. Men Uppdrag Gransknings journalister har med all önskvärd tydlighet visat att de inte vet eller begriper någonting, varken om tystnadsplikten som sådan eller om dess värde. Som viktiga journalister med ett viktigt ärende står man ju, som bekant, alltid lite över alla andra.

All heder åt Jacob Sunnliden som tidigt har reagerat och agerat med beslutsamhet. Men är det inte lite konstigt att en ensam kommunikatör står på barrikaden med sin egen blogg, flankerad av våra frikyrkosyskons tidningar, för att värna om tystnadsplikten för vår kyrkas präster? Var är våra biskopar? Borde inte ett enat biskopsmöte ha kunnat agera med beslutsamhet och tydlighet meddetsamma? Någon av rikskansliets alla informatörer och mediastrateger hade väl kunnat se till att få in ett kraftfullt uttalande från våra biskopar i någon av våra större tidningar? "Så här får det under inga omständigheter gå till!" Typ? Om inte annat så för att tydligt markera att vi som är församlingspräster har våra biskopars orubbade stöd i den här frågan. Varför väntar man tills man får frågan av någon tidning som tycker att det är viktigt nog att skriva om? Varför går man inte ut i samlad och enad form? Nu? Nyss? Så snart det stod klart att det faktiskt har hänt?

Kanske håller man på och filar på en skrivelse. Kanske kommer det något i veckan. Eller nästa vecka. Eller någon gång. Kanske inte. Kanske kallas Janne Josefsson till ett enskilt samtal. Vem vet? Vi borde väl kunna förvänta oss att våra biskopar kan visa åtminstone lite tydlighet, beslutsamhet och ledarskap när det blåser kring kyrkan i en sådan här fråga. Varför nyttjas inte den där prisade förmågan att bilda opinion för kyrkan när den verkligen behövs? För tystnadsplikten är väl tillräckligt mycket värd, så att vi kan enas om att stå upp för och försvara den? Eller är den andra frågan, den om homosexualitet, så laddad att våra biskopar inte vill riskera att hamna på "fel" sida i den frågan genom att till synes stå upp för något som har sagts under tystnadsplikt, något som någon medialt inflytelserik kyrkopolitisk opinionsbildare kan vända emot en? Man undrar ju när ingen säger något. Som sagt, ett visst mått av tydlighet, beslutsamhet och ledarskap kan vi väl förvänta oss av våra biskopar? Åtminstone i relation till tystnadsplikten. Var är våra biskopar när vi behöver dem?


PS. Ingen tror väl att det är en ren slump att Uppdrag Gransknings projekt dyker upp i lagom tid för att plocka upp stafettpinnen från den kyrkopolitiska opinionsinsatsen i SvD härom veckan?

7 april 2014

#232. Helgens guldkorn...

Lördagens dop. Fina föräldrar och underbara barn. Små dopkandidater som tittar på världen med stora undrande ögon. Somnar tryggt i stadig famn. Vackra dopklänningar som burits av generationer. Omsorgsfullt knypplad spets och broderade namn. Sammanhang och gemenskap över tid och rum. Vi sjunger om trygghet. Kusinen hjälper till med dopvattnet. Vattnet porlar. Musiken fyller vår lilla kyrka. Alltid dessa fantastiska musiker. Som skapar verkligheter där änglar sjunger. Och vi. Med våra brustna, blyga stämmor. I Guds öron låter vi alla som Birgit Nilsson och Jussi Björling. Så vi sjunger. Guds lilla barnaskara, det är vi. Utanför skramlar spårvagnen förbi. Tre handfulla med vatten på lena hjässor. Varsamt. Gud viskar så bara barnen hör. Jag älskar dig. Jag kommer alltid att förlåta. Jag lämnar dig aldrig ensam. Kärlek. Förlåtelse. Gemenskap. Dopljuset tänds. Använd det ofta och gärna. Dopets ljust slocknar aldrig. Välsignelsens glädje och gränslösa kärlek. Vi sjunger om våren. Som snart är här. Var rädda om er själva och ta hand om varandra. Vi skiljs åt. Livet pågår.

Lördagens vigsel. Förväntan och glädje. Fantastiska och vackra människor. Så mycket omsorg, omtanke och kärlek mellan två är så stort. Så oerhört vackert. Mänsklig skönhet som växer fram inifrån. Kärlekens skönhet. I leenden, blickar, ömhet. Livets skörhet. Men vi har varandra. Klockan ringer och berättar för världen. Här finns kärleken. Orgeltoner som griper tag i något där inne. Alltid dessa fantastiska musiker. Som skapar de vackraste rum som finns. Familjer, släkt och vänner fyller rummet med kärlek, vänskap och glädje. Försiktiga steg fram till altaret. Vi är här för att dela er glädje. Vi sjunger. Vi ber. För er. Med er. Och vi ber om välsignelse över ert äktenskap och er framtid. Må Herren vara med er. Minns att Gud har gått vid er sida ända från början. Gud har fogat er samman med tunna tunna trådar av kärlek. Trådarna är många och de har blivit ett starkt kärleksband. Lita på att Gud fortsätter att gå vid er sida. Lita på att det är så. Vackra slingor i folkviseton. Ett nytt kapitel i livet tar sin början. Klockan ringer. Berättar för världen. Här finns kärleken.

Söndagens gudstjänst. Glada återseenden. Vänskap och gemenskap öppen för alla. Livet som delas. Mödor och glädjeämnen. Klockan ringer oss samman. Vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider. Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek. Vi bekänner och ber om förlåtelse. Skuldens börda lyfts av. Gamla berättelser berättar om vilka vi är. Varför vi är. En Gud som säger – "jag ska vara er Gud och ni ska vara mitt folk." Predikar så sant jag kan. Som om det vore den sista. För att öppna ögonen på de okunniga, rycka hyendet undan säkerheten, riva täckelsen av skrymteriet och lyfta bördan av de betungade. Så älskade Gud världen all att han gav den sin ende son. Vi bekänner vår tro och svarar vår Gud – "ja, du är vår Gud och vi är ditt folk." Vi ber med psalmers ord och toner. O du som vann på korsets stam, vinn oss på nytt var dag. Vi ber och bär våra systrar och bröder med litanians ord och toner. Hjälp oss milde Herre Gud. Tar emot välsignelsens glädje. O vilken kärlek, underbar sann! Kyrkkaffe och delande gemenskap rund bord och koppar. Vänskapens välkomnande gemenskap.

Församlingens liv pågår. Det är stort att få vara med. Att få vara en liten del av allt det stora som sker. När det är bra så är vår kyrka är fantastisk.

6 april 2014

#231. Femte söndagen i Fastan...

"Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom." (Joh 3:14-17)
Jesus, Gud inkarnerad, får besök. Det är natt och det knackar på dörren. Utanför står Nikodemos. Nikodemos är beläst, påläst och inläst på teologiska frågor. Han kan sin sak när det gäller religiösa ting. Ändå är han förundrad och undrande när han knackar på hos Jesus mitt i natten. Jesus släpper in honom och de talar med varandra om Guds rike. Jesus talar om Anden som blåser vart den vill och Nikodemos lista med frågor växer sig större och längre. Efter ett tag är det nästan som om Jesus tappar tålamodet en aning och han börjar lägga ut texten ganska intensivt. Han talar om vem Gud är. Om vem han själv är. Om att Gud är han själv. Om att han är Gud inkarnerad.

Mitt i Jesus intensiva tal passerar en detalj som måste ha fått Nikodemos att hoppa till. Nikodemos kan ju sin bibel och han sitter i det råd som har till uppgift att tyda och tolka berättelserna om folkets liv med sin Gud. Och om Guds liv med sitt folk. Jesus nästan maler på och överöser Nikodemos med tankar, ord och förklaringar om vem han är. Det är som om Gud inkarnerad sitter och förklarar för sig själv vem han är. Nikodemos kämpar på för att hänga med. Det går undan när orden och tankarna rinner fram. Men Nikodemos måste ha hoppat till när Jesus säger: "Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv."

Gud inkarnerad sätter sig själv och sin kommande framtid i relation till en avgörande del i berättelsen om när Gud delade livet med sitt folk som då vandrade i öknen. Gud inkarnerad sätter sin kommande död i relation till det tillfälle då han straffade sitt folk med ormar i öknen och samtidigt gav dem ett botemedel i form av kopparormens fälttecken. Det måste ha ekat till i Nikodemos öron. För vad var det som hände då? Jo, folket blev otåligt under vandringen genom öknen och klagade högljutt. Gud straffade då folket genom och med giftormar som bet dem. Många dog och de som överlevde blev desperata och ångrade sin klagan. Mose bad till Gud som instruerade honom att göra en bild av en orm och sätta upp den som ett fälttecken. Mose lät göra en orm av koppar och satte upp den. När folket såg kopparormens tecken lyftes straffet från folket som då kunde fortsätta sin vandring.

I nattens mörker och i samspråk med Nikodemos jämför Gud inkarnerad sin egen kommande död med upphöjandet av kopparormen. Det upphöjda tecknet som lyfter av straffet från folket. Kopparormen höjdes upp för att bota folket från dödliga ormbett. Gud inkarnerad ska höjas upp "för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv." Så ser Jesus förklaring av de kommande händelserna ut. Och det är en ganska chockerande förklaring. För vad såg israeliterna i öknen egentligen när de tittade på den upphöjda kopparormen? De såg en påminnelse om att ormarna var ett straff som kom från Gud. En påminnelse om att Gud var beredd att straffa dem hårt med omfattande lidande och död för inget annat än att de klagade över hunger och törst. Giftormarna var inte orsaken till folkets plågor, orsaken var Gud själv. Samtidigt, när de såg kopparormen så botades deras plåga, när de påmindes om och insåg varför de behövde frukta honom. Det är Gud och ingen annan som råder över liv och död. Minns att ni är mull.

Vad antyder Jesus att människor och mänskligheten ska se när de ser honom upphöjd på korset? Vad antyder Jesus att vi ser när vi ser en bild av Jesus upphöjd på korset? Vi kan inget annat än att säga att vi ser orsaken till livets lidande och död samtidigt som vi ser botemedlet mot världens lidande och död. Det är en smärtsamt provocerande tanke. Att Jesus på korset inte bara är vårt botemedel mot lidande och död. Att Jesus på korset också påminner om orsaken till världens lidande och död. Den korsfäste Jesus påminner oss om att det är Gud och ingen annan som råder över liv och död. Den smärtsamt utmanande insikten är början på den omvändelse som leder är världens bot och människans lindring. Vi behöver inse att det är Gud som är Gud. Vi behöver på riktigt inse att Gud är den som ensam råder över liv och död. Våra bräckliga liv och vår kommande död ligger helt och hållet i Guds händer. Jesus på korset påminner om att det är Gud allena som råder över liv och död. Den kommande korsfästelsen påminner om vår totala maktlöshet inför livet och döden.

Mitt i detta nattens förtätade ögonblick, när Nikodemos tankar far omkring och försöker greppa vad det är han hör, så säger Gud inkarnerad något ännu mer anmärkningsvärt. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." Precis som när Gud genom Mose gav kopparormens tecken åt israeliterna i öknen som ett botemedel mot sin egen tidigare skoningslöshet så ska Gud ge sig själv – sitt inkarnerade jag – åt världen. Med en hisnande påminnelse om sin egen tidigare hårdhet fortsätter Gud inkarnerad "Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom." Det är som om Gud inkarnerad säger "Den här gången ska jag inte döma er med den hårdhet jag visat tidigare, den här gången ska jag rädda, befria och frälsa världen och människan en gång för alla."

I nattens mörker sitter Nikodemos och är omskakad. Hisnande löften och mörka bekännelser hänger i luften. Deras betydelser är knappt begripliga. Världen är på något sätt en förlorad värld, en värld som behöver räddas. Befrias. Frälsas. Världens frälsning behöver på något sätt en ny skapelse. Så mycket har Jesus avslöjat för Nikodemos. Men den nya skapelsen ska på något sätt kräva skaparens egen död. Det är den chockerande framtidsutsikten som Gud inkarnerad fram tills nu inte har anförtrott någon annan än sig själv. Nikodemos är omskakad i sitt innersta. Ännu har det inte hänt. Ännu har konsekvenserna av alltihop inte blivit uppenbarade.

  • Miles, Jack, 2001: Christ, A crisis in the life of God. New York: Vintage Books. (48-51)