"Man kan som sagt ogilla metoden. Men ändå, det stör mig att den inom-kyrkliga debatten kommit att så ensidigt fokusera på prästen, på kyrkan, som offer, som om tystnadsplikten primärt handlar om att bevara Kyrkan. Så kan det väl ändå inte vara? Tystnadsplikten finns väl där för att bevara konfidenten? Eller?" (Carolina Johansson)
Carolina Johansson lyfter fram ett viktigt perspektiv på frågorna som Uppdrags Gransknings projekt har väckt. Att värna om tystnadspliktens slutna rum handlar inte om att skydda präster. Det viktiga och angelägna med att värna om tystnadspliktens rum i samband med själavård och bikt är att det måste vara möjligt att kompromisslöst garantera och skydda konfidentens integritet. Bikten och själavården som institution står och faller med konfidentens absoluta trygghet. Den tryggheten bygger på förtroende. För kyrkan och kyrkans präster. Det är därför det är angeläget och viktigt att kyrkans biskopar och präster så klart och tydligt det bara är möjligt markerar att det sätt som Uppdrag Gransknings journalister har agerat under inga som helst omständigheter är acceptabelt. Inte för att skydda sig själva. Utan för att skydda möjligheten att fortsatt kunna värna om själavårdens och biktens konfidenter.
Själavårdens innehåll är en annan sak och fråga. Vi som är församlingspräster är förstås skyldiga att rusta oss för att kunna ta ansvar som själasörjare. Med utbildning, erfarenhet, teologiska studier, självkännedom, personlig utveckling och mycket mera. Allt det där vet förstås varenda präst. En absolut majoritet av alla präster agerar förmodligen också efter bästa omdöme och förmåga i varje given situation. Varje präst som har varit eller är själasörjare vet också att det inte alltid är varken enkelt eller lätt. Men vi tar vårt ansvar och försöker göra ett så bra och ansvarsfullt jobb som möjligt.
Själavårdens innehåll behöver vi tala med varandra om. Vi ska och behöver diskutera själavårdens teologi. Rimliga och orimliga förhållningssätt. Både i relation till sexualitet och alla andra aspekter av det mänskliga livet. Men det samtalet behöver föras utanför själavårdens och biktens rum. Det samtalet har inte i det faktiska själavårdsrummet att göra. Det yttre samtalet ska rusta oss för att kunna gå in och ta ansvar i biktens och själavårdens rum. Vi behöver bli rustade med teologi, psykologi, sociologi och mycket mer. Tillsammans med fördjupad självkännedom och självrannsakan. Allt för att bli så kloka, ansvarsfulla, stödjande och hjälpande själasörjare som vi kan bli. Allt detta har sin plats. Utanför själva biktens och själavårdens rum. Som måste förbli ett slutet och respekterat rum omgärdat av tystnad. För konfidentens skull.
Ingenting av allt det här är betjänt av att behandlas som Uppdrag Gransknings journalister har behandlat det hela. Varken konfidenter eller präster är hjälpta av att en journalist ljuger och sparkar in dörren till biktens och själavårdens rum med en mikrofon för att försöka fiska fram ord och svar som passar till den "opinionsbildning" man i själva verket sysslar med.
- Fastetid, Journalistik (Carolina Johansson 9/4).
- Inspelning av själavårdssamtal väcker vrede (KT 9/4).
- Vad hände med bikthemligheten (David Silverkors 9/4).
- Jag möter @granskning (Jacob Sunnliden 10/4).
- Uppdrag Granskning respekterar inte själavårdsrummet (Dagen 10/4).
- Tystnadsplikten skyddar den enskilda människan (Biskop Esbjörn 11/4).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar