”I was born in Arkansas, a lynching state. During my childhood, white supremacy ruled supreme. White people were virtually free to do anything to blacks with impunity. The violent crosses of the Ku Klux Klan were a familiar reality, and white racists preached a dehumanizing segregated gospel in the name of Jesus’ cross every Sunday. And yet in rural black churches I heard a different message, as preachers proclaimed the message of the suffering Jesus and the salvation accomplished in his death on the cross. I noticed how the passion and energy of the preacher increased whenever he talked about the cross, and the congregation responded with outbursts of ’Amen’ and ’Hallelujah’ that equaled the intensity of the sermon oration. People shouted, clapped their hands, and stomped their feet, as if a powerful, living reality of God’s Spirit had transformed them from nobodies in white society to somebodies in in the black church.”
”The cross helped me to deal with the brutal legacy of the lynching tree, and the lynching tree helped me to understand the tragic meaning of the cross.”
”The resurrection of Jesus is God giving people meaning beyond history, when such violence as slavery and lynching seemed to close off any future.”
När en präst i Svenska kyrkan förkunnar ”jag tror inte på uppståndelsen” då är det ett stort svek. Det är ett svek mot evangeliet om Jesus Kristus. Ett svek mot Kyrkan och att svika Svenska kyrkan. Ett svek mot prästens ämbete. Det är ett svek mot församlingen och ett svek mot de människor som har samlats för att fira gudstjänst. Ett svek mot den som just där och då behövde hoppets ord om att det inte är kört. Det är ett svek mot alla de människor vars tro i tvåtusen år har burit Evangeliet genom tid och rum, till oss och vår tid.
Det är ett förnekelsens svek mot de fattiga, förtryckta, förföljda och utsatta kristna människor runt om i vår värld som då klamrade och idag klamrar sig fast vid hoppet när livets villkor har varit och är övermäktiga. När präster i Svenska kyrkan förnekar Evangeliets och trons sanningar då förnekas det hopp som har burit och som bär människor när livet har varit och är ett helvete på riktigt. Att förneka uppståndelsen faktiska verklighet är ett svek mot evangeliets innersta kärna och det är att svika de mest utsatta i vår värld. Bara den präst som är rikt priviligierad och upptagen med annat än att leva nära livets verkliga villkor kan distansera sig så långt från Evangeliets faktiska innehåll att det inte längre verkar vara sant.
Att som präst påstå att uppståndelsen inte är sann är att svika varenda en av de människor har plågats och plågas, som har lidit och lider, som har dödats och som dödas för och i sin kristna tro. Där och då. Här och nu. Det kan en präst bara göra om avståndet till livets verkliga villkor har blivit väldigt stort och om privilegier har fyllt ut mellanrummet. Bara den präst som inte har hört den bottenlösa förtvivlans skrik, som inte har sett den avgrundsdjupa förtvivlans blick, som har vänt bort blicken från de lidande i världen, som inte längre vet vad verklig smärta är, kan med gott samvete förneka att uppståndelsen har ägt rum på riktigt och att Jesus faktiskt lever. Bara då kan källan till det yttersta hoppet i kristen tro förnekas och begravas i akademiska trivialiteter.
När livets verkliga och sanna villkor tränger sig på med all sin brutala och våldsamma kraft, då håller inte den teologi som förvandlar trons innehåll till semantiska övningar ihop. När döden i livet är högst påtaglig, verklig och sann då upphör den teologi som inte är lika påtaglig, verklig och sann att existera. Trons innehåll som metaforer, som allegorier, som konstruktioner upphör att existera i samma ögonblick som kroppen erfar verklighetens verkliga, påtagliga och sanna smärta och död. Det som är kvar av tron där och då, när inget annat finns kvar, är Evangeliets innersta kärna – hoppet i ljuset av den Jesu uppståndelse som var och är lika sann, påtaglig och verklig som kroppens egen smärta och plåga.
- Cone, James H., 2011: The Cross and the Lynching Tree. Maryknoll: Orbis Books. S xv, xviii, 26.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar