Vår kyrka, Svenska kyrkan, definierar sig som en demokratisk folkkyrka. Med ”demokratisk” menas ofta den parlamentariska formen för val till kyrkans beslutande organ. Mellan kyrkovalen går livet sin gilla gång. Det där med att vår kyrka är demokratisk påverkar oss inte särskilt mycket i vardagen. Men betydelsen av ”demokratisk” omfattar mer än parlamentariska former för val till beslutande organ. Att vår kyrka är demokratisk borde utmana, uppmuntra och påverka mer än vad det gör. Man kan fundera på vår kyrkas demokratiska form i ljuset av några tankar från Jeffrey Stout.
”The only defensible form of democratic community is one in which ethical authority is treated as an entitlement (to deference) that one must earn by repeatedly demonstrating one’s reliability as an ethical judge. This is not achieved by conforming one’s opinions to those of the majority, but rather by expressing judgements that withstand critical scrutiny in a discussion open to all. The ’default-and-challenge structure of entitlements’ in a genuinely democratic ethical community is not to be understood in purely procedural terms. It is intimately connected with substantive commitments to mutual respect, equal voice, and the value of critical discussion.”
”A democratic ethical community at least permits and at best encourages its members to express their normative stocktaking in public and to include the wealthy and powerful among those who are publicly held responsible for what they say and do. Ideally, it also invites its members to resist their own absorption into the social mass and to cultivate whatever virtues are requires to foster the development of novel forms of action, speech, association, and selfhood. […] A self-consciously democratic ethical community is aware of itself as a community of individuals: each of whom has evaluating to do that no one else can do on his or her behalf; each of whom stands in a potential relation of dialogical exchange with each other; each of whom can be challenged to offer reasons to the rest; and each of whom is ultimately responsible not only for actions taken and commitments undertaken, but also for the self he or she has become through the exercise or neglect of expressive freedom. It is no less a ’we’ for that.”
Alla mänskliga gemenskaper hålls samman av någon form av etik. Etiken är normerande för värderingar och beteenden. Därför är den etiska auktoriteten i en gemenskap viktig. Etisk auktoritet förtjänas av den som visar en trovärdig förmåga att formulera etiskt hållbara ställningstaganden. Det åstadkommer man inte genom att låta de egna åsikterna vara konforma med någon form av majoritet. Det etiska omdömet behöver vara hållbart nog för att kunna bli ifrågasatt i en kritisk granskning som är öppen för alla – en kritisk diskussion som är demokratins väsen och livsluft. Ty, demokrati är inte bara struktur och procedur.
Den demokratiska gemenskapen inte bara tillåter utan uppmuntrar också var och en att uttrycka sina åsikter och formulera ställningstaganden. Demokratin uppmuntrar den enskilda individen att bevara sin självständighet för att så kunna finna nya, nyskapande och utvecklande sätt att tala och agera. Samtidigt utkräver den etiska demokratin ansvar av de som har makt och inflytande för vad de säger och gör. En demokratisk gemenskap är medveten om sig själv som en gemenskap av individer, som var och en har ett personligt ansvar för sin roll, sina uppgifter och sina relationer till övriga medlemmar i den demokratiska gemenskapen. Var och en har också ett ansvar för vem man själv är och vem man blir.
Att vara en ansvarstagande medlem i en etsikt hållbar demokratisk gemenskap betyder alltså lite mer än att enbart gå och rösta vart fjärde år. Man kan, med Stouts tankar i bakhuvudet, fundera på hur och i vilken utsträckning vår kyrka uppmuntrar sina medlemmar och sin personal till en självständig delaktighet i kyrkan som demokratisk gemenskap. Man kan fundera på om och hur det fungerar på församlings-, stifts och riksnivå. Man kan också fundera på hur vår kyrkas ledning reagerar på och relaterar till den eller dem som försöker och vill vara självständigt delaktiga i vår kyrka som en etiskt hållbar demokratisk gemenskap.
- Stout, Jeffrey, 2005: Democracy and Tradition. Princeton: Princeton University Press. S. 281-282.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar