17 mars 2016

#371. Nittiosex lampor...

Ett gästinlägg, skrivet av Daniel Berg.

Recension av boken ”96 lampor. Om oss som brann och försvann.”
Författare: Jacob Langvik. Argument förlag, 2016.

Mitt första minne av författaren, som på den tiden hette Jacob Svensson, kommer från det glada 1980-talet. Jag var omkring nio år gammal och gick i söndagsskolan hemma i Värnamo. Den två år yngre Jacob sprang ofta runt i korridorerna på Missionskyrkans nedre plan samtidigt som jag själv, djupt koncentrerad, försökte memorera namnen på Jesu tolv lärjungar. Den energi och rastlöshet som utmärkte den mycket unge Jacob finns fortfarande kvar. Samtidigt är Jacob en person som inte bara springer runt, han brottas också. ”96 lampor. Om oss som brann och försvann” är full av frågor och självutlämnande funderingar. Boken kan beskrivas som en brottningskamp med uppväxten och det kyrkliga engagemanget, men framförallt är det en brottning med Gud. Redan i inledningen kommer också en bekännelse: problemet för Jacob handlar inte om Guds frånvaro. Det är Jacob som inte varit närvarande när Gud talat. Det kanske inte når upp till Augustinus nivå men den sortens bekännelser duger ändå gott för mig. Under läsningens gång följer mer av liknande slag och det blir sällan banalt eller alltför självupptaget, utan tvärtom angeläget och träffsäkert. Emellanåt även smärtsamt.

Den rastlöshet som kännetecknar författaren och de vänner han intervjuat handlar väl inte bara om dom utan om hela den rörelse de kommer från. Finns det inte ett drag av rastlöshet och dristighet över 1500-talets protestantiska reformation och dess många avknoppningar? Utan att generalisera för mycket och utan att vara någon expert kan man väl ändå påstå att själen i denna rörelse hör ihop med dess huvudperson. Tänk om Martin Luther istället inväntat ett nytt katolskt koncilium istället för att direkt spika upp sina teser den där höstdagen för snart 500 år sedan? Protestantismen banade också väg för en högre syn på individen, och tvivelsutan finns det mycket gott i det, men man kan också konstatera att myntet har en baksida. Vår tids intresse för terapi, självförverkligande, konsumtion, profilering av det egna varumärket, mindfullness och krav på perfektion är intressanta tecken som skvallrar om ett tomrum och en obehagligt stor dos ytlighet. Ju mer energi som riktas åt det egna jaget och det egna självförverkligandet, desto mindre blir det kvar åt Gud och medmänniskan. Den Romersk-katolska kyrkan skulle kunna beskrivas som en parallell värld till detta. Min erfarenhet, efter att de senaste fyra åren ha levt i den världen, är att det finns ett annorlunda sätt att tänka och tala om Gud än vad som brukar vara fallet i protestantiska miljöer. Det fungerar på ett tillnyktrande sätt på dem av oss som ibland blir lite väl egenkära, ytliga och köttsliga. En av de vanligast förekommande pålysningarna på katolskt håll handlar om att meddela församlingen om tidpunkter för bikt. Jag har hört detta minst 2740 gånger (om mitt minnesintryck är korrekt) och även om många katoliker inte biktar sig särskilt ofta fyller prästernas maningar en funktion: vi påminns om att Gud vill att vi ska stanna upp och börja tala med honom. Gud vill möta oss på olika sätt och allra mest närvarande är han i den heliga mässan. Problemet ligger hos oss: vi springer omkring, irrar runt och flyr.

En sak som slog mig under läsningen av ”96 lampor” var att flera av dem som lämnat det aktiva engagemanget i kyrkan vittnar om att detta val inte varit så medvetet. När de lämnade hemorten och klev ut i en större värld blev de lätta byten för sekulariseringen. I vuxen ålder resonerar de med författaren om oförrätter de utsatts för i kyrkan, om regler som verkade stränga och godtyckliga, om andras förväntningar och om krav på att läsa Bibeln på ett maximalt bokstavligt sätt. Men ingen av dem som kommer till tals pekar ut en tydlig händelse eller stötesten som gjorde att det blev helt omöjligt för dem att vara kvar. Jacob ställer också frågan om i vilken grad som dessa unga, frikyrkliga människor överhuvudtaget tillhört kyrkan. Jag tror att han är något intressant och viktigt på spåren när han konstaterar att många kanske inte ens formellt varit medlemmar och att det man lämnade mest handlade om ett kompisgäng – till exempel en ”skön scoutpatrull som bakat pizza.” Kanske är det därför ärligast att säga att det var frikyrkan som sekulariserade dessa ungdomar, genom att presentera en kristendom som bara berörde vissa aspekter av livet. Jag är medveten om Equmeniakyrkans slogan ”En kyrka för hela livet” men frågan är hur sann den beskrivningen är. Kanske blev detta med kyrkan, som författaren träffsäkert formulerar det, för många en slags plusmeny som lagts till ett i övrigt ganska lyckat medelklassliv?

Jag känner också igen mig i en slags andlig fattigdom som man kan känna i mötet med kristna från Mellanöstern. Tydligast blir väl detta under fastan och påsken. Utan att vara alltför gnällig eller kategorisk kan man väl ändå påpeka att rätt många inom svensk frikyrklighet drar iväg till sommarstugan eller segelbåten under påsken. Därmed går de miste om det mest centrala. Samma sak gäller under sommarmånaderna då några av de intressantaste och mest utmanande bibeltexterna läses i kyrkan (i den skara av församlingar som fortfarande använder kyrkoåret). Jämförelsen med hur påsken firas inom den katolska kyrkan blir slående. Om man tar fastan på allvar, och besöker kyrkan under de heliga dagarna, känns det i hela kroppen. Det blir så tydligt att kristendomen inte bara kan sitta i huvudet. För egen del upplever jag också en befrielse över att allting i kyrkan inte behöver utvärderas eller ”utvecklas” hela tiden. Ett exempel är Kristi lidandes liturgi som brukar äga rum i katolska kyrkor kl. 15.00 på Långfredagen. Det är verkligen ett heligt drama som utspelas. Jag brukar snegla som hastigast på de andra knäböjande och det jag ser är människor som ber och upplever ett möte med Guds nåd och helighet. Hur rastlösa och trasiga dessa människor kan vara i övrigt har de i alla fall förstått att det gäller att stanna upp, exempelvis under vissa heliga dagar.

Jag är övertygad om att olika kyrkor kan lära sig viktiga saker av varandra. När det gäller det personliga och varma förhållningssättet till Bibeln, liksom den väl utvecklade predikokonsten och kärleken till musiken, tror jag att det finns mycket att lära från frikyrkligheten. Om jag ska framhålla någon del av det katolska ”framgångsreceptet” så handlar nog det nog om heligheten och en vilja att låta Gud vara Gud. Jag tror också att detta är i linje med den ”nerv” som Jacob och andra i boken efterfrågar mer av i kyrkorna. 

Det vanliga sättet att beskriva kristendomen (och andra religioner) som en tro blir enligt min mening ofta lite platt. Ordet tro kan leda tankarna till att det främst skulle handla om ett antal åsikter om Gud eller att kristendomen bara är till för en viss människotyp – de troende. Men sann kristendom handlar om en hel verklighetsuppfattning. Det är ingenting man blir klar med. När jag läser om vissa som har starka åsikter om kyrkan och Gud tänker jag mig att de kanske först nu börjat reflektera över vem Gud är – men det finns mer att upptäcka. Jag upplever Jacob som en slags evangelist som söker upp sina vänner från förr och, om än varligt, ställer angelägna frågor om Gud till dem. Nästa steg skulle kunna vara att satsa några veckor tillsammans med kristna munkar eller nunnor och delta i deras böner. Poängen är att om Gud finns så borde det vara möjligt att lära känna honom på det sätt som kristna påstår att man kan lära känna honom – genom bön. 

En kommentar i boken, som lever sig kvar, är att kyrkornas ”scen” förstört en och annan. Om tron primärt är någonting som ska visas upp på en scen så förstår man att det kan gå snett. Nu besöker Jacob en kyrka som inte har någon ”scen” och det verkar göra honom gott. Förmodligen finns det fler präster och pastorer som skulle må bra av att slippa vara så förtvivlat kreativa i kyrkan och under en tid få lite paus från kravet på att leverera något nytt. Varför inte dra sig undan ett tag och läsa en bok om Gud? Det faktum att författaren stavat fel till en av 1900-talets största teologer, schweizaren Karl Barth, kanske också är en fingervisning om att det finns mer att upptäcka i kristendomens intellektuella mylla.

Mitt bästa råd till svensk frikyrklighet, om man vill få människor som Jacob att återvända, ligger dock på ett praktiskt plan. Sälj några av era älskade segelbåtar och sommarstugor och använd pengarna till att bygga biktstolar längst bak i kyrkorna. Enligt vad jag hört finns det gott om snickare på våra breddgrader, från det heliga landet Polen, som gärna tar sig an detta byggande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar