11 februari 2017

#456. Artificiell autenticitet…

”Det vi har sett hända i Svenska kyrkan på senare år är ett skifte i fokus från denna långsamma gudstjänstfirande basverksamhet till föreläsningar, evenemang, symbolpolitik, manifestationer, priser, upprop. En strålkastare har tänts upp på en estrad för fixstjärnor som flera gånger bytt fot mitt i rampljuset. När ska vi lära oss att detta inte är nyheter, att detta inte är fundament?” (Sofia Lilly Jönsson, SvD 4/2)
Det finns en dialektisk skillnad mellan det som är autentiskt och det som är artificiellt. Det som är autentiskt är äkta, sant och ärligt. Det autentiska är på riktigt vad det utger sig för att vara. Det som är artificiellt är konstgjort, tillgjort och osant. Det artificiella utger sig för att vara något som det inte är. Det artificiella kan få eget liv och bli betraktat som något i sig själv. Men det är fortfarande konstgjort och oäkta. Det är lite som med en banan och en skumbanan. En riktig banan är autentisk, en skumbanan är artificiell. Bananen är en äkta och sann banan som på riktigt är det som den utger sig för att vara. Skumbananen är konstgjord, tillgjord och osann. Den utger sig för att vara en banan men är inte i närheten av att vara en riktig banan. Skumbananen smakar inte ens banan. Men i en skumbanan har det artificiella har fått eget liv. Den har fått en egen smak – ”det smakar som skumbanan”. Men, det finns en oupplöslig skillnad mellan en äkta näringsrik banan och en oäkta näringslös skumbanan. Människor märker skillnaden mellan det autentiska och det artificiella.

Sofia Lilly Jönssons artikel i SvD sätter fingret på det där med autentiskt och artificiellt i relation till Svenska kyrkan. Båda de dialektiska positionerna finns i relation till ganska mycket i vår kyrka. Det finns både autentiska och artificiella sammanhang, verksamheter, präster, diakoner, biskopar, lekmän och medlemmar i vår kyrka. Det finns det som är äkta, sant och ärligt. Och det finns det som är konstgjort, tillgjort och osant. Svenska kyrkans autentiska liv finns i församlingarnas gudstjänster, i församlingarnas och medlemmarnas böneliv, i de lokala gemenskaperna som formas av och omkring Kristus i församlingarnas lokala sammanhang. Där är den kristna kyrkan i Svenska kyrkan äkta, sann och ärlig. Den artificiella kyrkan finns i mycket annat som Svenska kyrkan, i egenskap av att vara en stor organisation, tar på sig och arrangerar. Mycket som emanerar från kyrkokansliet i Uppsala är artificiellt – evenemang, symbolpolitik, manifestationer, priser och upprop. Där är Svenska kyrkan konstgjord, tillgjord och artificiell. Skillnaden märks och människor märker skillnaden.

Svenska kyrkan behöver vara autentisk – äkta, sann och ärlig. När Svenska kyrkan gör sig själv artificiell blir hon osann och är inte längre trovärdig. När kyrkan inte längre är trovärdig som kristen kyrka och kristen gemenskap då lämnar människorna henne. En klok präst sade en gång: ”Jag vill vara kristen på ett sådant sätt att andra människor också vill vara det.” En autentiskt kristen kyrka är kristen och kyrka på ett sådant sätt att andra människor också vill vara kristna i kyrkan. Det finns ingen genväg till kyrkans autenticitet. Den enda vägen som leder dit är smal – Gudstjänst, Bibel, bön och lokala gemenskaper. En sådan kyrka blir ingen medial framgång. Men den är autentisk, sann och äkta. Sådant märker människor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar