”Sedan for Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Det var strax före judarnas påskhögtid. När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom sade han till Filippos: ’Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?’ Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. Filippos svarade: ’Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var.’ En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: ’Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?’ Jesus sade: ’Låt folket slå sig ner.’ Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner — det var omkring fem tusen män. Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: ’Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.’ De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit. Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: ’Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen.’ Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.” (Johannes 6:1–15)
Ibland bortförklaras det mirakulösa brödundret vid Tiberiassjön med en idé om att undret egentligen bestod av att alla började dela med sig av vad de hade med sig när de såg att pojken delade med sig. Alltså, att det som hände skulle ha varit förunderligt snarare än ett under. Den idén är ett missförstånd både av berättelsen som sådan och av Jesu gärning. Det som hände där och då, det som Johannes evangelium berättar om, är inget annat och inget mindre än ett mirakulöst under, ett regelrätt mirakel. Låt ingen få dig att tro något annat.
Folket som följde efter Jesus, och det var mycket folk, de följde honom just för att de hade sett och hört berättas om de mirakel han gjorde – de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. Han hade botat en ämbetsmans döende son. Han hade botat en man som varit sjuk i trettioåtta år vid Betesda-dammen i Jerusalem. Ryktet gick förstås. Det fanns en man som hette Jesus som både kunde och ville bota den som var sjuk. Det var hoppet om hjälp och läkedom som fick människorna att söka efter och följa efter Jesus. Det var många som samlades runt honom där vid Tiberiassjön.
Många människor behöver mycket mat. Det förstod Jesus förstås och han frågade Filippos om hur de skulle lösa frågan om mat till så många. Filippos tänkte efter och, som de flesta av oss kanske också skulle ha gjort, såg det hela som ett ekonomiskt problem. ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de ska få en bit var.” Den ständiga villfarelsen om att de flesta problem är knutna till pengar och att pengar är lösningen på de flesta problem är inte på något sätt ny. Lärjungen Filippos tänkte att svaret på Jesu fråga handlade om pengar. Han missförstod vad det handlade om. Guds gärningar har inte med pengar att göra.
Det är också, som sagt, ett missförstånd att pojken frivilligt delade med sig av den mat han hade. Ett missförstånd som leder till missförståndet att det som hände var mer förunderligt än ett mirakulöst under. Lärjungen Andreas lyfter fram pojken och hans mat. Det är inte pojken själv som ger sig till känna. Även Andreas tänkte ekonomiskt. Han gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att den ringa tillgången på bröd och fisk inte kommer att kunna möta den stora efterfrågan. Varken Filippos eller Andreas räknade med Jesus.
Miraklet sker ganska stillsamt. De många människorna som ligger, sitter och står runt omkring har inte hört det som har sagts, inte sett det som har gjorts. Vad de ser och hör är att Jesus börjar röra i folkmassan. När han kommer närmare ser de att han delar ut mat till var och en och till alla. När Jesus kommer nära sträcker de ut sina händer och tar emot det han har att ge. Kornbröd och fisk. Näring som botar hunger. De äter den föda de har tagit emot ur Jesu händer. De äter, var och en och tillsammans. Tillsammans med varandra och tillsammans med Jesus. Mänsklig bordsgemenskap och bekräftelse av det eviga förbundet med Gud Fadern, ute i gräset och bland stenarna i närheten av Tiberiassjön.
De samlade ihop det som blev över när alla hade ätit sig mätta. Tolv korgar fyllda med överblivet bröd vittnade om miraklets överflödade generositet. När Jesus bryter och delar med sig av livets bröd finns det ingen gräns för den generösa nådens givmildhet. Var och en ska få det som behövs, det räcker åt alla och blir över.
När de många som var där hade ätit och de märkte vad som hade hänt, att de just varit delaktiga i ännu ett av Jesu mirakulösa tecken, då försökte de med sina ord fånga in Jesus och göra honom till sin. ”Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.” Där och då, liksom ofta här och nu, försökte och försöker människor att göra Jesus till kung. Det vill säga, man försöker ofta att göra Jesus till sin egen, till en någon som kan styras och användas för de egna syften som man för stunden vill ha honom till. Men Jesus drar sig ständigt och alltid undan våra försök att göra honom till vår världsliga härskare. Han drar sig undan upp till berget, upp till Guds helighet där varken vi eller någon annan kan nå eller kontrollera honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar