12 april 2018

#519. Sjunde budet…

Att stjäla betyder inget annat än att med orätt sätta sig i besittning av en annans egendom. Det innefattar, kort sagt, alla sätt att tillskansa sig fördelar på sin nästas bekostnad. […]  
Här har vi att göra med det vanligaste yrket och den största intressegemenskapen på jorden. Om man betraktar världen med all dess samhällsklasser, är den inget annat än ett stort stall, fullt av tjuvar. Därför är stortjuvar, landsvägsstrykare och stråtrövare det rätta namnet på dem som stjäl på ett fördolt sätt. De snattar inte ur skåpen och tar inte pengar i hemlighet, utan vill ha hedersplatser och kallas stora herrar och hederliga, gudfruktiga medborgare. Samtidigt rövar de och stjäl, men ger sken av att de har lagen och rätten på sin sida.  […]  
Kort sagt går det till så i världen att den som kan röva och stjäla helt öppet kan känna sig säker och kritiseras inte av någon. Han vill tvärtom bli hedrad, medan de små, hemliga tjuvarna som har råkat ta för sig någon gång drabbas av vanära och straff. De måste dessutom anse dessa andra vara fromma och värda heder. De som stjäl i det fördolda ska dock veta att de inför Gud är de största tjuvarna och att han ska straffa dem efter vad de förtjänar.  […]  
Vi ska alla veta att det är vår plikt – om vi inte vill drabbas av Guds onåd – att undvika att skada vår nästa. Vi får inte heller beröva vår nästa något som är till fördel för honom eller vara trolösa eller opålitliga mot honom i affärer eller på annat sätt. Vi ska istället trofast skydda vår nästas egendom och befrämja och underlätta allt som är nyttigt för honom, i synnerhet om vi tar emot lön eller naturaförmåner för våra tjänster. Den som tycker sig vara sig själv nog och inte bryr sig om detta bud, kanske kommer undan rättsväsendet, men han kan inte komma undan Guds vrede och straff.  […]  
Det sjunde budet förbjuder oss först av allt att tillfoga vår nästa skada och handla orätt mot honom, oavsett vilka metoder vi tänker ut för att bestjäla eller skada honom. Man får inte heller gå med på att andra stjäl, utan vi ska istället förhindra och avstyra det. (ur Martin Luthers stora katekes)
Kyrkostyrelsen har beslutat att en ny handbok ska distribueras och börja användas i Svenska kyrkans alla gudstjänster från och med den 20 maj. Trots att upphovsrättsliga frågor i relation till både texter och musiken inte är lösta. Svenska kyrkans nationella nivå hävdar att organisationen Svenska kyrkan äger upphovsrätten till handbokens innehåll. Men upphovsrätten till delar av handbokens texter och musik ägs av andra – som inte har ingått avtal med Svenska kyrkan om användning av det material som de har rättigheterna till.

Den senaste vändningen i cirkusen kring den nya handboken innebär att Svenska kyrkans nationella ledning och högsta beslutande organ – inklusive kyrkans biskopar och ärkebiskopen själv – ålägger Svenska kyrkans alla präster att i varje gudstjänst från och med den 20 maj bryta mot det sjunde budet och bli simpla tjuvar genom att använda texter och musik som per Luthers definition har stulits från dess rättmätiga upphovsrättsinnehavare.

Vår kyrkas ärkebiskop, Antje Jackelén, förbrukade sin trovärdighet i handboksfrågan när hennes tal om "högsta möjliga kvalitet" år 2014 visade sig vara tomma ord. Det finns ingen anledning att ta ärkebiskopen på allvar i frågan om handboken längre. Det finns heller ingen egentlig anledning att bli förvånad över att kyrkostyrelsens betongpolitiker inte bryr sig om kyrkans gudstjänstliv. Kyrkostyrelsens politiker har sedan länge visat att det är andra lojaliteter än omsorgen om Svenska kyrkans väl och ve som styr deras handlande. Den politiska och ideologiska styrningen av handbokens språkbruk är för dem överordnad allt, inklusive upphovsrättens lagar, sunt förnuft och vanlig hederlighet. 

Men det som borde förvåna är de övriga biskoparnas ryggradslösa tystnad.

Finns det verkligen inte en enda biskop i vår kyrka som har ecklesiologisk, teologisk och pastoral ryggrad nog att göra sin röst hörd och säga ifrån? Med sin tystnad legitimerar våra biskopar att hela Svenska kyrkan i varje gudstjänst från och med den 20 maj träder fram inför vår Herre som simpla tjuvar och bedragare. Kyrkans lovsång och tillbedjan ska ljuda med ord och musik som är upphovsrättsligt stöldgods. Hur är det möjligt att inte ens våra biskopar ser och förstår det ecklesiologiska, teologiska och pastorala problemet? Hur är det möjligt att inte en enda röst från en biskop säger ifrån? Eller åtminstone anmäler en avvikande åsikt?

Från och med den 20 maj är alla vi som är ålagda att fira gudstjänst enligt den nya handboken i Svenska kyrkan, av kyrkans nationella ledning och biskopar, tvingade att bli upphovsrättsliga lagbrytare, stortjuvar, landsvägsstrykare och stråtrövare. Vi kanske kommer undan rättsväsendet. Men, enligt Martin Luther kan ingen av oss – och inga delar vår kyrka – komma undan Guds vrede och straff för detta vårt kommande brott mot det sjunde budet. Det främjar inte gudstjänstglädjen och det är ingen bra början för en ny handbok.

  • Luther, Martin, 1999: Martin Luthers Stora Katekes. Södertälje: Larsons Förlag. S 66-72.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar